Livlamm och skinn till salu

2008.08.16 by you.

Anders Johansson, mönstringsguru för leicester, var hos oss den 7 augusti och mönstrade våra lamm. Vi var mycket nöjda med resultatet och det blev en hel del lamm som blev mönstrade som livlamm. Vi kommer att behålla en del själva men det finns ett antal till salu.

Det finns många som tycker att leicester är knepiga i vallningssammanhang men det ryktet vill jag ta död på! Nu har vi haft våra leicestertackor snart ett år och jag tycker att de är alldeles ypperliga som vallningsdjur. De är inte så sociala som exempelvis gotlandsfåren (pälsfåren) är och blir inte heller tama  eller söndervallade på samma sätt . Vi har haft samma vallgrupp i snart ett år och det finns inget behov att byta ut dem. Så du som vill ha en vallgrupp ska kanske skaffa några leicestertackor!

Tacklamm: 1 500 kr/st
Bagglamm: 2 500 kr/st

Vi har även skinn till salu. Det finns babyskinn, skinn till bilsäten, pulka, soffa etc.  och till hantverksändamål

Ring oss Susanna 0703-14 66 22 eller Lennart 0706-79 95 56, eller maila susanna@krissebygard.se .

Nya bilder på gässlingarna, avskiljning av lamm, kurs, träning....

Det gäller att sätta lite fart nu under sista semesterveckan!

Lennart har lagt ut nya bilder på gässlingarna på hemsidan, http://www.krissebygard.se/ under menyn Galleri, länken Gässlingar 2, längst ner på sidan. Nu börjar de se ut nästan som de vuxna men det är lite fjun kvar som avslöjar att de inte är riktigt vuxna ännu.


Det blir lite trångt i badbaljan när alla ska i samtidigt.



Tre av gässlingarna på promenad.

Nu har vi också skilt av alla 100 lamm från tackorna. Vilket bräkande det är när de ropar på varandra i var sina hagar men de lugnar nog ner sig efter några dagar. Det är baksidan av att ha tackor med goda modersegenskaper och stark modersinstinkt  - de vill inte släppa sina lamm. Men å andra sidan är det så mycket enklare under lamningen när de tar hand om sina lamm på ett bra sätt så då får vi väl stå ut med lite bräkande i några dagar. I morgon ska lammen mönstras. Det blir väldigt spännande att se vad mönstraren Anders Johansson säger om dem.

Gittan Strige var här idag och tränade. Hennes hundar Ida och Tjippen går fint, och det ser man ju även av de jämna tävlingsresultat som Gittan har med båda sina hundar. Jag var hos Annika Ögren där Karin Söderberg hade kurs igår. Det är alltid nyttigt att komma till nya ställen och nya djur. Det var också roligt att se andra förare och andra hundar än de man är van vid och höra vad Karin hade för tips till dem.  Lärorikt!

Nu är det dags att säga god natt eftersom det blir en tuff dag med mönstring av 100 lamm imorgon. Det kommer en rapport om resultatet.

Gudson i Finland

Jag har en liten gudson på två år i Finland.  Jag hjälpte min kompis Taina att hitta en bra schäferuppfödare i Sverige och det blev Memorix kennel, http://www.memorixkennel.se/ och hunden heter Utzo i stamtavlan men kallas för Otsi till vardags.



Otsi med medaljskörden från lördagens tävling.

Otsi är uppflyttad till motsvarande elitklass spår och har tävlat och tränat med Taina. Otsi har börjat träna lite skydds också men det tar lite mer tid innan det är dags att tävla. Och sist men inte minst har Tainas dotter Anna-Stina tränat och tävlat i agility med Otsi. De har tre olika klasser i Finland och nu har han två tävlingar med noll fel och när de får en tävling till så är han uppflyttad till klass 2.

Ett jättestort Grattis till alla framgångar!

Taina och Otsi var också iväg och provade på IPO-R spår och fick godkänt på lydnaden men spåret var lite för svårt. Det låg precis intill ett motionsspår med både folk och hundar men det är bara att försöka igen. Lydnadsresultatet är giltigt i ett år så det räcker med att han fixar spåret och med lite mer träning med störningar är det inga problem.

Anna-Stina kommer att flytta till England för att studera juridik så det kanske inte blir så många tävlingar till i agility med Otsi. Anna-Stina har en egen hund också, Dot, en border collie som hon har tävlat mycket framgångsrikt i agility. De är uppe i den högsta klassen. Det var när Anna-Stinas hund skadade sig och när det inte kunde träna som Anna-Stina började träna med Otsi. Det är jättefin prestation att lyckas så bra med Otsi eftersom Anna-Stina inte bor hemma längre utan har bara lånat Otsi för träning. Anna-Stina tar med sig Dot till England och hon har redan ordnat med träningsmöjligheter och vet allt om tävlingsanmälningar, avgifter etc. Hoppas bara att det blir lite tid över till studierna också!

En liten berättelse om vad som kan hända en fin vacker sommarmorgon

Jag gick upp lite sent imorse för jag hade varit på kurs i fårmönstring dagen innan och var jättetrött. I alla fall, när jag väl kom upp och gjorde en kopp kaffe och satte mig i trädgården var Lennart, min man, också där och spelade gitarr. Det är väl inte alla som har lyxen att ha en man som sitter i trädgården en söndag morgon och spelar.


2008.06.19 by you.
Så här kan en fin morgon se ut i fårhagen.

Där satt Lennart och spelade och solen sken. Jag var på sådant där hemskt prathumör. Känner du ingen det? Ville bara prata och prata och prata. Det viktiga är inte att någon lyssnar men bara att få prata. Jag har ju alltid hundarna som lyssnar så det räcker gott och väl med dem. Men jag kom att tänka på att det kanske var lämpligt att fråga Lennart om det störde honom om jag pratar. Han kan ju spela och jag pratar, i det fina sommarmorgonvädret.


Så jag frågade lite försynt om det störde om jag pratar samtidigt som han spelar. Men Lennart svarade inte. Då undrar jag givetvis i mitt stilla sinne om han inte hörde min fråga eller om han inte svarar eller vill svara av någon anledning. Efter en liten stund frågar jag igen om jag får prata samtidigt som han spelar eller om det stör honom, men inget svar nu heller. Jag upprepar detta några gånger men ingen reaktion. När Lennart gör en liten paus i spelandet passar jag på att säga att jag har frågat ett antal gånger om det stör att jag pratar men han har inte svarat och jag undrar givetvis om han inte har hört min fråga eller om han har struntat i att svara. Då säger Lennart 'Ja!' högt och tydligt men det hjälper inte mig ett dugg. Min nästa fråga är då vilken av mina frågor han svarar på. Är det frågan 'Stör jag om jag pratar?', för då är det inte så kul att han svarar ja. Eller är det frågan om han har hört min fråga, fast det är ju inte heller kul om han har hört den och struntat i att svara. Till sist undrar jag om jag får prata utan att det stör honom men jag ställer inga krav på att han behöver lyssna. Då är det ju inga problem om han svarar ja för det var det jag ville göra.


Vi skrattade gott åt det hela för det var en rätt så komisk situation och Lennart tyckte att det var väl onödigt att fråga om jag störde honom för jag brukar visst prata ändå. Enligt Lennart är det ärftligt. När min mamma var på besök här sist satt hon i köket och pratade oavbrutet och det var ingen som lyssnade på henne och det verkade inte störa henne det minsta. Det kan tilläggas att hon var vid alla sinnes bruk både då och är det fortfarande.


Känner Du igen det här? Det här behovet att bara få prata och prata och prata och att helst inte ha någon som lyssnar för då kan man få kommentarer eller frågor som man inte alls vill ha. Det bästa är att att ingen lyssnar, bara är närvarande, för då får man inga frågor eller ifrågasättanden eller dylikt. Utan då får man bara prata och prata och prata..... och någon annan kan spela ljuvlig musik.


Semesterrapport

Jag var i Finland i tio dagar och hälsade på min mor, och båda bröderna. Syrran hade jag inte möjlighet att träffa den här gången - hon bor långt uppe i Lappland. Nej, hon bor inte i Lappland och hon gillar inte när man säger så men hon bor några mil söder om Uleåborg och allt norr om ungefär samma breddgrad som Gävle är Lappland eller Norrland eller dylikt. Det är väldigt lååångt i alla fall när man ska dit eller hem.


Dagen innan jag åkte till Finland var jag i Nygårda, ca 4 mil norr om Göteborg och tävlade. Tävlingen gick hos Henrik och Sanna Nilsson. De har snabba, lättfotade finullsfår. Jag tycker att det är bra att det är variation på tävlingarna inklusive hur fåren är och hur de beter sig.


När jag var någonstans mitt i Göteborg la vindrutetorkarna av. Förresten, med mitt lokalsinne går det inte att ange en mer exakt position, jag är glad om jag vet i vilken stad jag befinner mig. Det var lite olyckligt att de skulle lägga av just då för det var en rejäl åskskur som kom helt oväntat, och jag befann mig på en motorväg där vägrenen var ca 50 cm bred och till höger om den var det ett räcke så det fanns ingenstans att ta vägen och stanna bilen. Klockan var strax efter två och det var mycket trafik också till råga på allt - vart skulle alla människor och köra på just den vägen den 16 juli just den tidpunkten som mina vindrutetorkare slutade fungera. Efter en bit riktig kärringkörning, alltså i ca 40 km i timmen med näsan mot vindrutan för att kunna se i alla fall något, kom det ett ställe där jag kunde stanna.


Annars upptäckte jag på vägen hem att om man kör tillräckligt fort stannar inte vattnet på vindrutan utan det rinner av av bara farten, så att säga. Men det upptäckte jag som sagt först på hemvägen och det kanske var lika bra. Det bästa alternativet hade nog inte varit att blåsa genom Göteborg och skylla på att vindrutetorkarna inte fungerade så jag var tvungen att köra fort.


När jag stod där jag hade hittat ett ställe att parkera på ringde jag till Honda där jag hade köpt bilen och kollade hur man fick upp luckan till säkringsdosan som satt inne i bilen på förarsidan. Jag kom att tänka på att det kunde vara bara en liten säkring som hade gått. Det var helt omöjligt att få upp luckan och när jag frågade mannen på Honda om han hade några bra tips hur man kan öppna den utan ha sönder hela förarsidan var han så vänlig att han upplyste mig om att det finns även en dosa under motorhuvudet. Tror bilmekande män att alla kvinnor är idioter och inte fattar att man kan kolla i handboken var säkringen sitter och vilken säkring det är. Jag hade läst i handboken att säkringen till vindrutetorkaren satt i säkringsdosan inne i bilen och den säkringen hade nr 17. Det blev tyst i andra änden när jag i min tur upplyste om att jag visste att det var rätt säkringsdosa och att säkringen hade nr 17 och ingenting annat. Jag började bli lite smått irriterad och även lite stressad eftersom jag skulle tävla och hade inte tid att stå där med trasiga vindrutetorkare och en oförskämd bilmekaniker eller säljare eller vad det nu var i andra änden.


Jag hade förklarat för honom att det var lite akut läge och att jag var mitt i Göteborg men det hela slutade med i alla fall att han tipsade om en Honda-verkstad som låg vid vägen mellan Göteborg och Kungälv så jag kunde stanna där. Jag hade inte säkringar i bilen heller så det kändes som ett bra alternativ. Det hade slutat regna också så .... gasen i botten och mot Kungälv som låg på vägen till tävlingsplatsen. Som genom ett under och trots fullständig avsaknad av lokalsinne hittade jag verkstaden men till ingen nytta visade det sig.


Jag kom till verkstaden några minuter innan tre. En mekaniker tittade på torkarna och kunde konstatera att det var ett mekaniskt fel och inte någon säkring som hade gått sönder. Han var tvungen att konsultera chefen och ägaren om de kunde ta jobbet mellan några andra jobb de hade på gång. Jag förklarade att jag var lite stressad p g a att jag skulle tävla och inte hade räknat med att behöva ha några längre avbrott. Att tävla i fårvallning verkar inte smälla så högt. Jag är helt säker på att om jag hade varit på väg till fotbollsEM och bara som åskådare hade de säkert bara kastat sig över min bil, men icke, det gjorde dem inte. Ägaren sa att de kan fixa det idag men de har kaffepaus mellan 15.00-15.20 så de gör det efter det. Jag sa att de gärna kunde ta en lååång kaffepaus för nu åker jag!! Jag väntar inte! Solen sken och jag kom till tävlingsplatsen i tid och hade tid att titta på några andra ekipage som gick före mig.


Så till själva tävlingen, det var ju därför jag åkte dit. Det var roliga, lättfotade får. En del hundar och förare hade svårt att hålla ihop flockarna, eller få stopp på dem, eller överhuvudtaget få de att gå dit som de ville. Bland annat ekipaget före oss tappade en tacka som funktionärerna fick hålla på med ganska länge innan de fick tag på den. Till slut fick de hämta några tackor för att få med sig den ensamma tackan med det andra gänget. Annars var det en sådan där rolig tacka som hoppade jämfota som ett rådjur och lät sig inte fösas och föras till rätt ställe hur som helst.


Början gick jättebra för oss och vi hade full koll på läget och fick bra poäng men vi lyckades inte få fåren in i fållan och tiden var ute sedan. Men det var nära, väldigt nära att få in dem och domaren skrev att vi hade otur med fållan. Egentligen finns det ingenting som heter otur, om man tränar tillräckligt mycket och rätt saker så då funkar det.


Sedan var bara hemresan kvar och hoppas att det inte regnar alldeles för mycket. Det regnade lite men vi kom hem i alla fall vid nio tiden på kvällen. Jag packade bilen och åkte nästan direkt till Stockholm eftersom vi skulle ta färjan till Finland morgonen därpå och jag ville inte riskera att bli ståendes i regnet på vägen till Stockholm. Nu är vindrutetorkarna lagade, i Finland fanns det en verkstad som inte hade kafferast just då så de kunde laga dem.



På kurs i mönstring i Arboga

2008.08.02 by you.
Ett av de lamm vi fick provmönstra.


Idag har jag varit på kurs i mönstring utanför Arboga. Det innebär att man går igenom lamm för att bedöma både kropp och i det här fallet päls för att försöka utröna vilka lamm som ska gå vidare i avel. Så om någon trodde att ett får är ett får så ack så fel den hade. Det är inte alls så enkelt. Och tydligen var det också så att ett vitt lamm är inte ett vitt lamm utan det är svårt att hitta två vita som är helt lika. Så om du inte visste det innan så vet du det nu - vitt är inte vitt och grått är inte grått utan det handlar om så otroooligt mycket mer.


När jag anmälde mig till kursen kände jag att det kanske var fel forum att vara på för min del. Jag har aldrig varit med om en mönstring varken här hemma eller hos någon annan och hade bara viss koll på vad det innebar i det stora hela. Men det fanns inget bättre, eller överhuvudtaget annat alternativ att lära sig mönstring på lite lägre nivå för en vanlig fårägare så jag anmälde mig.


2008.08.02 by you.
Margareta Källberg till höger och Jan Granqvist till vänster om henne.

I vilket fall styrde jag den lilla blå bilen mot Arboga imorse och kom fram efter knappt 20 mils körning. Det var Margareta Källberg som höll i kursen och vi var hos Jan & Carina Granqvist i Hagby. De hade valt ut bra djur med variation så att vi fick bedöma både de som var jättebra och de som inte var lika bra och alltså inte var godkända som livdjur. Vi var 10 kursdeltagare från både när och fjärran men är man intresserad så då är man det och kan åka en bit, en kom ända från Sundsvall. Tydligen är det så att om man är hundmänniska eller fårmänniska så finns det inga gränser, och om man är, som det ofta är i dessa sammanhang både och, så ökar väl galenskapen exponentiellt. Jag menar inte att man är galen egentligen men man har ett brinnande intresse och det är ju bara bra och behövs för att bli riktigt duktig på det man håller på med.


2008.08.02 by you.
Den minsta och förmodligen yngsta som var närvarande på kursen var Ingelas lilla baby. Jag tror att  till och med lammen var lite äldre än hon.

Till min jättestora förvåning var jag inte så out som jag trodde att jag skulle vara. När vi provmönstrade fem lamm innan det var dags att göra provet var jag lite peppad eftersom jag hade 'gissat' ganska rätt i alla fall. Jag har pillat ganska mycket på våra tackors och lamms ull och pälsar sedan vi skaffade de första fåren för fyra år sedan, och har varit både intresserad och fascinerad av de skillnader som finns så det kanske hjälpte lite. För mig har inte ett får varit ett får utan så mycket mer både utseendemässigt, kroppsligt och inte minst när det gäller temperament så skiljer både raserna och individerna åt enormt. Temperamentet tänker man väl mest på när det gäller vallning med hund och hantering i stort.


2008.08.02 by you.
När det var dags att få facit på det prov vi gjorde var det inte bara jag som såg fundersam ut, till och med lammet verkar undra hur det gick egentligen, för att inte prata om oss deltagare.

Det svåraste var.... egentligen allt - det var så som någon sa vid avslutningen att man får en stor respekt för det här med mönstring och den kompetens hos dem som har hållit på länge och förstår att det krävs träning hos många olika besättningar för att kunna kalibrera sina fingrar för att göra rätt bedömning av alla sorters lamm.


Det var länge sedan jag var på en kurs som var så givande med en fantastisk lärare, och andra deltagare som mycket frikostigt delade med sig av sina erfarenheter och kunskaper, och sist men inte minst var kringarrangemangen väldigt bra och en mycket smidig och god djurhantering. Tack Jan och Carina att vi fick vara hos er!


Jag fick verkligen blodad tand så jag kommer nog att pilla ännu mer på våra egna lamm. Anders Johansson kommer hit den 7 augusti och mönstrar våra leicesterlamm så det är inte bara jag som pillar på dem. Det blir jättespännande att se vad det blir för resultat från mönstringen.

2008.08.02 by you.
Ett lamm på mönstringsbordet. Lammet ser ut att undra när det hela kan vara över. Alla skulle ju fram och känna på både kropp och päls och vem tycker att det är kul?

Jag har skrivit lite om vad som har hänt under semestern - har varit och tävlat bland annat men jag behöver läsa igenom det innan jag lägger ut det. Inga jättedramatiska grejer men det hände lite....


RSS 2.0