Vallhundskurs med Carina Johansson

Den 31 maj hade vi Carina Johansson hemma hos oss som instruktör och inspiratör. Det var sex deltagare som under en hel och het söndag fick ta del av Carinas instruktioner och handledning. Det var verkligen jättevarmt! Carina är väldigt duktig både som instruktör och som vallhundsförare och kan därmed få det mesta att fungera vilket alla var imponerade av. Sedan gäller det bara att få det att funka hemma också... den lilla detaljen, ja. Men det är bara att memorera och ligga i och träna och träna! Det finns inga genvägar.


Här visar Carina med hunden Zippo (Mick) hur det ska se ut när man tar ut djuren från hörnet.


Här visar Carina hur man lär hunden att jobba på ett lämpligt avstånd.


Hela gänget samlat.

Alla var nöjda och glada och fick med sig en hel del att både träna och tänka på.

Tävlingsframgångar


På kristihimmelfärdsdagen åkte jag och hundarna till Gynge i Aneby för att göra vallhundsprovet med Ozzy och Ninja, och efteråt delta även i klubbmästerskapet i fårvallning.


Vallhundsprovet gick fantastiskt bra med båda hundarna, Ozzy fick 92 poäng och Ninja 84 poäng. På klubbmästerskapet vann Ozzy IK1 klassen med 95 poäng och blev därmed klubbmästare i den klassen, och Ninja fick 76 poäng och hennes placering vet jag inte. Liz deltog i IK2. När jag skulle gå med Liz hade jag gjort fyra starter samma dag (2 VP och 2 starter i KM) så jag var ganska trött i huvudet och klockan var mycket vilket innebar att jag inte var så skärpt som jag skulle behövt men Liz fick i alla fall 94 poäng av 110. Det var både delning och singling så det var skoj att få prova på båda.


CMMs Ozzy.


CMMs Ninja.

Dagen efter tävlade jag med Ozzy och Ninja IK1. Ozzy fick 90 poäng och Ninja 87 d v s båda fick första pris.


Det är jätteroligt att se att ordentlig grundträning lönar sig, båda hundarna kändes stabila och bra grundade och funkade väldigt bra även utanför hemmaplan. Vi tränar mest hemma så det är egentligen helt fantastiskt att hundarna är så oberörda av miljöbyte.


Det mesta har jag lärt mig av Karin Söderberg. Karin är ju en av Sveriges duktigaste instruktörer som även far runt i hela världen för att instruera i fårvallningens ädla konst. Verkligen en förmån att få gå kurs hos Karin!! Självklart måste man ju träna själv också och lägga ner en hel del arbete - jag gick upp en halv timme tidigare än vanligt  några gånger innan tävlingen för att få den mängdträning som behövdes innan tävlingsstart och det lönade sig.


Vi kommer inte att ligga på latsidan utan nu är det nya mål som gäller med hundarna och träningen!


Det är också roligt att Ozzy har utvecklat sig till en fantastisk arbetshund även här hemma.


Träning och lammning

Nu har vi kommit igång med träningen hos oss. Det är några som har varit här och tränat vallning, jättekul att se vilka framsteg alla gör! Vi har vallat våra leicestertacklamm från förra året som inte är betäckta. Det är en grupp på 17 stycken som vi sparade för avel.

Vi träffas varje lördag för att valla,  kl. 10.00, och från och med den 28 april, även på tisdagar, kl. 18.00.  (Jag kommer att tävla den 9 maj, då är det ingen träning.) Hör av dig om du är intresserad, det finns några platser kvar!

Ring på 0703-14 66 22 eller maila susanna@krissebygard.se.



Leicesterlammen vilar.


Nu är det ca 50 tackor som har lammat och det är ca 20 kvar , svårt att hålla koll på exakta dagsnoteringen eftersom det kommer lamm hela tiden, men det mesta är dock avklarat.  Det mesta har gått fantastiskt bra och leicester är otroligt bra mammor med sina lamm. Det blir spännande att se vad mönstringen ger för resultat, förra året gick det ju över förväntan.

Nu längtar jag till sommaren, så här kan det se ut i fårhagen en tidig sommarmorgon .....



Kurs med Jörgen Olsson

Den 21 mars var Jörgen Olsson från Kisa hos oss och hade kurs. Det var fem kursdeltagare och jag hjälpte till att ställa ut djur bland annat. Det var helt fantastiskt väder med solsken, och Jörgen, som vanligt, hade mycket att dela med sig och lära ut. Vi hoppas att vi kan locka hit Jörgen fler gånger.

Tack alla för en jättetrevlig och lärorik dag! Jag ska försöka ordna flera tillfällen, kanske även med andra instruktörer om Jörgen inte har tid eller möjlighet.



Jörgen instrurerar Maria i vallningens konst.



Här är hela gänget samlat, förarna har fokus på Jörgen och hundarna har fokus på fåren även om de inte är i arbete just nu.


Jörgen hade med sig Belle.


Jens och Lattjo har fullständig koll på fåren.



Från vänster Jörgen, Christoffer, Jens, Maria, Lena och Gun-Britt.

Instruktörsutbildning

Den 7-8 mars gick jag första steget av två i SVAKs instruktörsutbildning, s k Steg 1. Lena Karlsson och Lotta Axelsson var lärare och vi var fem deltagare. Det var en givande helg med övningar från morgon till kväll.

2009.03.09 by you.
Min Ninja till vänster och Lottas Ada till höger.

Vi var hos Åsa Ramberg och Bo Milton i Andrarum i Skåne. Det var jättegod mat och jättetrevligt!

2009.03.09 by you.
Här instruerar Lena oss i vallningens ädla konst.


2009.03.09 by you.
Lotta med Japp, en halvbror till Ninja.


2009.03.09 by you.
Owe Williamsson med Mya, halvsyster till vår Ozzy.

2009.03.09 by you.
Madeleine, Åsa och Otto.


2009.03.09 by you.
Bosses hund Kurt, 15 år, vilar på en fårfäll, efter en något oplanerad runda i fårhagen. Kurt är helt klart min favorit nummer 1.


Årets första lamm är född

Idag föddes årets första lamm. Det blev ett bagglamm, stort och välmående trots att han föddes 16 dagar för tidigt.

2009.02.22 by you.
Tackan med sitt lamm ett par timmar efter födseln.

Igår var jag på kurs hos Karin Söderberg. Både Ozzy och Ninja fick träna den här gången. Nu sitter drivningarna med Ninja på ett annat sätt men å andra sidan verkar hon ha glömt annat hon kunde innan. Ja, ja, man kan inte vara bra på allt samtidigt när man är så liten. Förhoppningsvis går det att sätta ihop det hon har lärt sig så att det blir bra i all fall i slutänden. Ozzy har lite svårt att förstå att han ska gå åt höger när fåren är på väg åt vänster. 'Konstiga matte som inte förstår bättre', säger Ozzy. 'Ja, ja' tänker han, 'matte lär sig nog med tiden. Hon kan inte vara helt obildbar.'


Ninja in action.

2009.01.06 by you.
Sluggo med sin favoritsysselsättning, åta och dricka så man orkar äta ännu mer.

Sluggo fick diagnosen astma förra året. Då fick han både antibiotika och kortisontabletter. Nu verkar han helt symptomfri och frisk. Någon hade bitit honom på huvudet i höstas så han fick en jättebula och antibiotika mot det också så han har levt ett hårt liv men han verkar ha kryat på sig och är i form igen. Fast mest ligger han på sin fårfäll om han inte sitter vid matskålen och åter. Tur att vi har en katt till, Kajsa, som håller koll på möss och dylikt.

Tiden går

Det var ett tag sedan jag var här och skrev, svårt att hinna med allt!

Träningen med hundarna går framåt, sakta med säkert. Förhoppningsvis blir det både vallhundsprov och lite IK1 tävlingar och någon IK2 med Liz. Jag väntar bara på att det ska bli ljusare även på kvällstid så att vi kan börja träna även på vardagar.

Bilderna nedan är tagna för ett par veckor sedan. Nu har vi mycket mer snö och riktigt vintrigt, och kallt är det också.


Ozzy i arbete.

Ozzy har fin koncentration och har blivit väldigt lyhörd. Det blir väldigt spännande att se hur han kommer att utvecklas.



Ninja flyttar gammeltackor.

Trots sin unga ålder, 1 år och 4 månader, har Ninja en bra förmåga att flytta tackor som har andra planer. Hon ser inte så kraftfull ut men vips så vänder sig tackorna och går dit de ska.

Jag har ägnat mig åt att lära mig klippa får ordentligt. Jag skaffade en elektrisk sax för några år sedan och har aldrig kommit i gång riktigt men nu har jag gjort det. Fast än så länge har jag klippt med en gammaldags, hederlig fårsax för det handlar mer om att träna upp tekniken. Nu är 27 lamm klippta i alla fall och det tar ca 20-25 minuter att klippa ett lamm - det är ju en bit krav till vår fårklippares, Roccos, tid som ägnar ca 1,5 minut per tacka. Viss skillnad alltså men då har jag ett mål att jobba mot.

Snart är det slut på julledigheten - en resumé om ett och annat

Här sitter jag i köket och hör hur det sprakar i vedspisen. Det är kallt ute, drygt 10 grader på minussidan visar termometern. När jag kom in från fåren i ladugården var det så där klar luft, nästan halvmåne och det riktigt stack i näsan så det lär nog bli kallare i natt. Det är tur att vi har både vattenburen centralvärme, kakelugnar och vedspis så det är inga problem att hålla värmen i huset trots att det är lite dragigt här och där. Det är hälsosamt med självdrag, säger förståsigpåare  som inte har bott i hus med självdrag. Vi som bor i hus med självdrag säger likadant för att försöka trösta oss på det viset. Oavsett vilket, det är faktum att det är självdrag i det här huset och det får vi anpassa oss till om vi ska bo här och det har vi tänkt göra.




Den fina amaryllisen jag fick på jobbet och vedspisen som värmer så gott.



För övrigt är det lite opraktiskt med så många minusgrader. Vattnet fryser i de baljor fåren ska dricka ur och vattnet fryser i vattenslangen även om den är i värmen i f d mjölkrummet tillsammans med katterna. Vattenslangen låg på betonggolvet och då fryser den när det blir så här kallt. Katterna, Kajsa och Sluggo, fryser dock inte. De har en gammal hundsäng och ett prima fårskinn, det går ju inte ha något annat till katterna, samt ett element som gör att de har det varmt i sitt kryp-in under diskbänken i mjölkrummet. De har i stort sett fri tillgång till mat så de har ingen anledning att jaga möss annat än i hobbysyfte. Ibland gör de det eftersom dessa i hobbysyfte jagade mössen ligger lite överallt och ingen av de har orkat äta upp dem och då får vi städa undan dem. De vill väl lämna bevismaterial så att vi vet att de kan jaga, om de vill alltså.

Därefter får dessa döda ting en värdig begravning genom att de läggs i en svart hundbajspåse och så brukar vi fälla några tårar innan vi slänger påsen i soptunnan. Det är ganska sällsynt att katterna deltar i själva begravningsakten men hundarna är oftast med. Fast de brukar tycka att det  ska gå undan för de har inte tid att stå där och gråta över varje död mus - det finns ju så mycket annat man ska hinna med här i livet och det är klart att på sätt och vis har de väl rätt.


Det är näst sista semesterdagen idag. Det är alltid lite ångestladdat när det är dags att börja jobba efter en längre tids ledighet. Jag trivs jättebra med mitt jobb och ska byta arbetsuppgifter när jag kommer tillbaka så jag vet inte riktigt till hundra procent vad jag ska göra så det är både spännande och kul.


Jag har tränat fårvallning med hundarna i snitt två pass om dagen. Det är Liz, Ozzy och Ninja som ligger i hårdträning och det är roligt att det händer så mycket när man kan träna intensivt under en period. Det börjar klia i tävlingstarmen.


Ninja spräckte en klo här om dagen så hon är sjukskriven och kan inte träna just nu. Hon är mycket olycklig över det men det kommer att bli bra.



Ninja med sin grå Intersport-socka och lite blått sjukband som håller sockan på plats - så olycklig hon är!

                                      

Ozzy tränar varje dag och är riktigt kul att träna med. Det är svårt att tro att det är samma hund som varken hörde, lyssnade eller kom ihåg något för ett par år sedan. Han var väl ung och oförståndig då, nu är han en lite äldre, stilig och klok hund.



Ozzy tränar grunder i fråndrivning.


Liz tränar långa fråndrivningar och cross för att en dag kunna starta i IK2. Vi får se när det blir aktuellt.


2009.01.05 by you.
Liz in action.

Vår hankatt Sluggo har blivit biten av en annan katt, räv, grävling eller något annat djur och får äta antibiotika i tio dagar. Han hade fått ett rejält bett över ena örat lite snett mot ögat så ögonlocket var svullet och han hade en jättebula på huvudet. Ena halvan av huvudet var nästa dubbelt så stort som det brukar vara. Sluggo har dock inga problem med aptiten så det inget svårt alls att få medicinen i honom. Det är bara att blanda medicinen i lite kattmat och han äter utan att blinka. Sedan går han till sin vanliga matskål och fortsätter äta där. Jag måste fota honom, han är ganska många megabyte stor även om han har gått ner i vikt. En riktig multi-gigabyte katt alltså som jobbat extremt stenhårt med bodybuilding. Det vore synd att tappa den massan. Hans helsyster Kajsa har också börjat bygga sin kropp även om hon tar det i lite lugnare takt men det kommer, det kommer.


Jullov och träning

Jag har varit ledig från mitt vanliga jobb och haft jullov i över en vecka nu. Jag har tränat med Liz, Ozzy och Ninja varje dag, det är kul att se att det händer lite mer när man kan träna mer intensivt. Nu väntar vi bara på lämpliga tävlingar och VP till våren. Det ska bli roligt med ett nytt vallningsår!

2008.12.30 by you.

Men, det behövs lite avkoppling och vila framför brasan...

2008.12.30 by you.

Här sitter husse Lennart och Liz och njuter av livet....

2008.12.30 by you.

... och för att inte prata om Ninja. Vilken lyx, träna på dagarna och sova på fårskinnet i soffan på kvällarna.

2008.12.30 by you.

Sist men inte minst, Mr. Ozzy, som laddar inför morgondagens övningar. Det finns energi så det räcker även till grannhundarna och hela byn om det skulle behövas.

Vit jul?

Så här idylliskt såg det ut när jag gick ut med hundarna imorse. Vit snö och mer kom det! Det kanske blir en jul med snö.

2008.12.11 by you.

På vallhundsträning i Skåne

Liz, Ninja och jag styrde bilen mot Skåne i lördags för att få 'private lessons' av Bobby Dalziel, så som han uttryckte det själv. Bobby är en mycket duktig vallhundsförare- och instruktör från Scottland så visst hade vi lite förväntningar. Vi färdades i fem timmar innan vi var framme i trakterna av Vellinge och Höllviken mittemellan Malmö och Trelleborg.



2008.12.08 by you.
Bobby upptagen med att skicka sms.

På söndag morgon satte vi igång med träningen, vid ca 9 tiden var vi igång och höll på till halv fyra så det blev ett helt dagsverke. På förmiddagen var det bara jag med mina hundar så vi körde genom de båda grundligt. Det var intressant att få tips med Liz som är lite äldre, faktiskt blir hon 5 år den 10 december, och få tips med Ninja som är bara ett år och ett par månader gammal. Och vilka fantastiska fält det fanns att träna på. Det är klart att vi har ju också våra Östgötaslätt men tyvärr har inte jag tillgång till dem i träningssyfte.


Med Liz tränade vi långa fråndrivningar och det funkade fantastiskt bra efter en stund. Ninja fick också börja träna drivningar och med henne gjorde vi ett antal utgångar på avstånd som jag själv inte hade kommit på tanken att göra. Allt funkade fantastiskt fint och vi fick med oss många bra lärdomar och erfarenheter.


Väl hemma försökte jag förklara för Lennart vad vi hade lärt oss. Efter en stund gjorde Lennart en bra sammanfattning av de lärdomar jag hade fått med mig. Lennarts sammanfattning lät ungefär så här: Du ska stå stilla, inte vifta så mycket med armarna och vara tyst! Ja, det var faktiskt kontentan och det är klart att man kan fråga sig om man behöver åka ända till Skåne att få reda på det!!


2008.12.08 by you.
Nöjd Liz efter ett lyckat träningspass med träningsfältet bakom sig.

Sammanfattningen stämde mycket bra men trots att det verkar lite väl enkelt så var det ändå värt både resan och pengarna att åka dit. Bobby lät intresserad av att komma hit till Småland/Östergötland och ha kurs senare i vår om han är i Sverige så vi får se om vi lyckas locka honom hit.


Vad har hänt sedan sist?

Det var länge sedan jag skrev på bloggen... måste skärpa mig lite! Jag har börjat träna ordentligt med lilla Ninja som blev ett år den 2 oktober. Tyvärr är det mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag kommer hem så det blir träning bara på helgerna. Jag har börjat träna lite smått med Ozzy också. Kul att träna två 'unghundar'. Ozzy är ju inte så ung längre men han kommer alltid att ha barnasinnet kvar.


Ninja och jag var hos Mosse och tränade en hel dag i början på november. Det var både lärorikt och roligt att träffa andra hundar och förare i action, och Lottas mat var jättegod som vanligt. Vi har även varit på kurs hos Karin och fick med oss jättebra träningstips så nu kör Ninja och jag hårt. Vi ska ju göra VP till våren.



Ninja driver fåren.


Ninja föser med full fokus på uppgiften.

I slutet av september var Liz och jag iväg i Kronoberg och tävlade. Det var jättesvår tävling med mycket dragning så det var många som tappade fåren i framdrivningen. Men sådant är livet här hemma också ibland, allt blir inte som man tänkt sig. Liz och jag lyckades dock få ett första pris och även vinna så vi var mycket nöjda. Nu siktar vi på att starta IK2 till våren och tränar för fullt.


Vi fick hem jättefina leicesterskinn så nu finns det även vita, lockiga skinn till salu!


Livlamm och skinn till salu

2008.08.16 by you.

Anders Johansson, mönstringsguru för leicester, var hos oss den 7 augusti och mönstrade våra lamm. Vi var mycket nöjda med resultatet och det blev en hel del lamm som blev mönstrade som livlamm. Vi kommer att behålla en del själva men det finns ett antal till salu.

Det finns många som tycker att leicester är knepiga i vallningssammanhang men det ryktet vill jag ta död på! Nu har vi haft våra leicestertackor snart ett år och jag tycker att de är alldeles ypperliga som vallningsdjur. De är inte så sociala som exempelvis gotlandsfåren (pälsfåren) är och blir inte heller tama  eller söndervallade på samma sätt . Vi har haft samma vallgrupp i snart ett år och det finns inget behov att byta ut dem. Så du som vill ha en vallgrupp ska kanske skaffa några leicestertackor!

Tacklamm: 1 500 kr/st
Bagglamm: 2 500 kr/st

Vi har även skinn till salu. Det finns babyskinn, skinn till bilsäten, pulka, soffa etc.  och till hantverksändamål

Ring oss Susanna 0703-14 66 22 eller Lennart 0706-79 95 56, eller maila susanna@krissebygard.se .

Nya bilder på gässlingarna, avskiljning av lamm, kurs, träning....

Det gäller att sätta lite fart nu under sista semesterveckan!

Lennart har lagt ut nya bilder på gässlingarna på hemsidan, http://www.krissebygard.se/ under menyn Galleri, länken Gässlingar 2, längst ner på sidan. Nu börjar de se ut nästan som de vuxna men det är lite fjun kvar som avslöjar att de inte är riktigt vuxna ännu.


Det blir lite trångt i badbaljan när alla ska i samtidigt.



Tre av gässlingarna på promenad.

Nu har vi också skilt av alla 100 lamm från tackorna. Vilket bräkande det är när de ropar på varandra i var sina hagar men de lugnar nog ner sig efter några dagar. Det är baksidan av att ha tackor med goda modersegenskaper och stark modersinstinkt  - de vill inte släppa sina lamm. Men å andra sidan är det så mycket enklare under lamningen när de tar hand om sina lamm på ett bra sätt så då får vi väl stå ut med lite bräkande i några dagar. I morgon ska lammen mönstras. Det blir väldigt spännande att se vad mönstraren Anders Johansson säger om dem.

Gittan Strige var här idag och tränade. Hennes hundar Ida och Tjippen går fint, och det ser man ju även av de jämna tävlingsresultat som Gittan har med båda sina hundar. Jag var hos Annika Ögren där Karin Söderberg hade kurs igår. Det är alltid nyttigt att komma till nya ställen och nya djur. Det var också roligt att se andra förare och andra hundar än de man är van vid och höra vad Karin hade för tips till dem.  Lärorikt!

Nu är det dags att säga god natt eftersom det blir en tuff dag med mönstring av 100 lamm imorgon. Det kommer en rapport om resultatet.

Gudson i Finland

Jag har en liten gudson på två år i Finland.  Jag hjälpte min kompis Taina att hitta en bra schäferuppfödare i Sverige och det blev Memorix kennel, http://www.memorixkennel.se/ och hunden heter Utzo i stamtavlan men kallas för Otsi till vardags.



Otsi med medaljskörden från lördagens tävling.

Otsi är uppflyttad till motsvarande elitklass spår och har tävlat och tränat med Taina. Otsi har börjat träna lite skydds också men det tar lite mer tid innan det är dags att tävla. Och sist men inte minst har Tainas dotter Anna-Stina tränat och tävlat i agility med Otsi. De har tre olika klasser i Finland och nu har han två tävlingar med noll fel och när de får en tävling till så är han uppflyttad till klass 2.

Ett jättestort Grattis till alla framgångar!

Taina och Otsi var också iväg och provade på IPO-R spår och fick godkänt på lydnaden men spåret var lite för svårt. Det låg precis intill ett motionsspår med både folk och hundar men det är bara att försöka igen. Lydnadsresultatet är giltigt i ett år så det räcker med att han fixar spåret och med lite mer träning med störningar är det inga problem.

Anna-Stina kommer att flytta till England för att studera juridik så det kanske inte blir så många tävlingar till i agility med Otsi. Anna-Stina har en egen hund också, Dot, en border collie som hon har tävlat mycket framgångsrikt i agility. De är uppe i den högsta klassen. Det var när Anna-Stinas hund skadade sig och när det inte kunde träna som Anna-Stina började träna med Otsi. Det är jättefin prestation att lyckas så bra med Otsi eftersom Anna-Stina inte bor hemma längre utan har bara lånat Otsi för träning. Anna-Stina tar med sig Dot till England och hon har redan ordnat med träningsmöjligheter och vet allt om tävlingsanmälningar, avgifter etc. Hoppas bara att det blir lite tid över till studierna också!

En liten berättelse om vad som kan hända en fin vacker sommarmorgon

Jag gick upp lite sent imorse för jag hade varit på kurs i fårmönstring dagen innan och var jättetrött. I alla fall, när jag väl kom upp och gjorde en kopp kaffe och satte mig i trädgården var Lennart, min man, också där och spelade gitarr. Det är väl inte alla som har lyxen att ha en man som sitter i trädgården en söndag morgon och spelar.


2008.06.19 by you.
Så här kan en fin morgon se ut i fårhagen.

Där satt Lennart och spelade och solen sken. Jag var på sådant där hemskt prathumör. Känner du ingen det? Ville bara prata och prata och prata. Det viktiga är inte att någon lyssnar men bara att få prata. Jag har ju alltid hundarna som lyssnar så det räcker gott och väl med dem. Men jag kom att tänka på att det kanske var lämpligt att fråga Lennart om det störde honom om jag pratar. Han kan ju spela och jag pratar, i det fina sommarmorgonvädret.


Så jag frågade lite försynt om det störde om jag pratar samtidigt som han spelar. Men Lennart svarade inte. Då undrar jag givetvis i mitt stilla sinne om han inte hörde min fråga eller om han inte svarar eller vill svara av någon anledning. Efter en liten stund frågar jag igen om jag får prata samtidigt som han spelar eller om det stör honom, men inget svar nu heller. Jag upprepar detta några gånger men ingen reaktion. När Lennart gör en liten paus i spelandet passar jag på att säga att jag har frågat ett antal gånger om det stör att jag pratar men han har inte svarat och jag undrar givetvis om han inte har hört min fråga eller om han har struntat i att svara. Då säger Lennart 'Ja!' högt och tydligt men det hjälper inte mig ett dugg. Min nästa fråga är då vilken av mina frågor han svarar på. Är det frågan 'Stör jag om jag pratar?', för då är det inte så kul att han svarar ja. Eller är det frågan om han har hört min fråga, fast det är ju inte heller kul om han har hört den och struntat i att svara. Till sist undrar jag om jag får prata utan att det stör honom men jag ställer inga krav på att han behöver lyssna. Då är det ju inga problem om han svarar ja för det var det jag ville göra.


Vi skrattade gott åt det hela för det var en rätt så komisk situation och Lennart tyckte att det var väl onödigt att fråga om jag störde honom för jag brukar visst prata ändå. Enligt Lennart är det ärftligt. När min mamma var på besök här sist satt hon i köket och pratade oavbrutet och det var ingen som lyssnade på henne och det verkade inte störa henne det minsta. Det kan tilläggas att hon var vid alla sinnes bruk både då och är det fortfarande.


Känner Du igen det här? Det här behovet att bara få prata och prata och prata och att helst inte ha någon som lyssnar för då kan man få kommentarer eller frågor som man inte alls vill ha. Det bästa är att att ingen lyssnar, bara är närvarande, för då får man inga frågor eller ifrågasättanden eller dylikt. Utan då får man bara prata och prata och prata..... och någon annan kan spela ljuvlig musik.


Semesterrapport

Jag var i Finland i tio dagar och hälsade på min mor, och båda bröderna. Syrran hade jag inte möjlighet att träffa den här gången - hon bor långt uppe i Lappland. Nej, hon bor inte i Lappland och hon gillar inte när man säger så men hon bor några mil söder om Uleåborg och allt norr om ungefär samma breddgrad som Gävle är Lappland eller Norrland eller dylikt. Det är väldigt lååångt i alla fall när man ska dit eller hem.


Dagen innan jag åkte till Finland var jag i Nygårda, ca 4 mil norr om Göteborg och tävlade. Tävlingen gick hos Henrik och Sanna Nilsson. De har snabba, lättfotade finullsfår. Jag tycker att det är bra att det är variation på tävlingarna inklusive hur fåren är och hur de beter sig.


När jag var någonstans mitt i Göteborg la vindrutetorkarna av. Förresten, med mitt lokalsinne går det inte att ange en mer exakt position, jag är glad om jag vet i vilken stad jag befinner mig. Det var lite olyckligt att de skulle lägga av just då för det var en rejäl åskskur som kom helt oväntat, och jag befann mig på en motorväg där vägrenen var ca 50 cm bred och till höger om den var det ett räcke så det fanns ingenstans att ta vägen och stanna bilen. Klockan var strax efter två och det var mycket trafik också till råga på allt - vart skulle alla människor och köra på just den vägen den 16 juli just den tidpunkten som mina vindrutetorkare slutade fungera. Efter en bit riktig kärringkörning, alltså i ca 40 km i timmen med näsan mot vindrutan för att kunna se i alla fall något, kom det ett ställe där jag kunde stanna.


Annars upptäckte jag på vägen hem att om man kör tillräckligt fort stannar inte vattnet på vindrutan utan det rinner av av bara farten, så att säga. Men det upptäckte jag som sagt först på hemvägen och det kanske var lika bra. Det bästa alternativet hade nog inte varit att blåsa genom Göteborg och skylla på att vindrutetorkarna inte fungerade så jag var tvungen att köra fort.


När jag stod där jag hade hittat ett ställe att parkera på ringde jag till Honda där jag hade köpt bilen och kollade hur man fick upp luckan till säkringsdosan som satt inne i bilen på förarsidan. Jag kom att tänka på att det kunde vara bara en liten säkring som hade gått. Det var helt omöjligt att få upp luckan och när jag frågade mannen på Honda om han hade några bra tips hur man kan öppna den utan ha sönder hela förarsidan var han så vänlig att han upplyste mig om att det finns även en dosa under motorhuvudet. Tror bilmekande män att alla kvinnor är idioter och inte fattar att man kan kolla i handboken var säkringen sitter och vilken säkring det är. Jag hade läst i handboken att säkringen till vindrutetorkaren satt i säkringsdosan inne i bilen och den säkringen hade nr 17. Det blev tyst i andra änden när jag i min tur upplyste om att jag visste att det var rätt säkringsdosa och att säkringen hade nr 17 och ingenting annat. Jag började bli lite smått irriterad och även lite stressad eftersom jag skulle tävla och hade inte tid att stå där med trasiga vindrutetorkare och en oförskämd bilmekaniker eller säljare eller vad det nu var i andra änden.


Jag hade förklarat för honom att det var lite akut läge och att jag var mitt i Göteborg men det hela slutade med i alla fall att han tipsade om en Honda-verkstad som låg vid vägen mellan Göteborg och Kungälv så jag kunde stanna där. Jag hade inte säkringar i bilen heller så det kändes som ett bra alternativ. Det hade slutat regna också så .... gasen i botten och mot Kungälv som låg på vägen till tävlingsplatsen. Som genom ett under och trots fullständig avsaknad av lokalsinne hittade jag verkstaden men till ingen nytta visade det sig.


Jag kom till verkstaden några minuter innan tre. En mekaniker tittade på torkarna och kunde konstatera att det var ett mekaniskt fel och inte någon säkring som hade gått sönder. Han var tvungen att konsultera chefen och ägaren om de kunde ta jobbet mellan några andra jobb de hade på gång. Jag förklarade att jag var lite stressad p g a att jag skulle tävla och inte hade räknat med att behöva ha några längre avbrott. Att tävla i fårvallning verkar inte smälla så högt. Jag är helt säker på att om jag hade varit på väg till fotbollsEM och bara som åskådare hade de säkert bara kastat sig över min bil, men icke, det gjorde dem inte. Ägaren sa att de kan fixa det idag men de har kaffepaus mellan 15.00-15.20 så de gör det efter det. Jag sa att de gärna kunde ta en lååång kaffepaus för nu åker jag!! Jag väntar inte! Solen sken och jag kom till tävlingsplatsen i tid och hade tid att titta på några andra ekipage som gick före mig.


Så till själva tävlingen, det var ju därför jag åkte dit. Det var roliga, lättfotade får. En del hundar och förare hade svårt att hålla ihop flockarna, eller få stopp på dem, eller överhuvudtaget få de att gå dit som de ville. Bland annat ekipaget före oss tappade en tacka som funktionärerna fick hålla på med ganska länge innan de fick tag på den. Till slut fick de hämta några tackor för att få med sig den ensamma tackan med det andra gänget. Annars var det en sådan där rolig tacka som hoppade jämfota som ett rådjur och lät sig inte fösas och föras till rätt ställe hur som helst.


Början gick jättebra för oss och vi hade full koll på läget och fick bra poäng men vi lyckades inte få fåren in i fållan och tiden var ute sedan. Men det var nära, väldigt nära att få in dem och domaren skrev att vi hade otur med fållan. Egentligen finns det ingenting som heter otur, om man tränar tillräckligt mycket och rätt saker så då funkar det.


Sedan var bara hemresan kvar och hoppas att det inte regnar alldeles för mycket. Det regnade lite men vi kom hem i alla fall vid nio tiden på kvällen. Jag packade bilen och åkte nästan direkt till Stockholm eftersom vi skulle ta färjan till Finland morgonen därpå och jag ville inte riskera att bli ståendes i regnet på vägen till Stockholm. Nu är vindrutetorkarna lagade, i Finland fanns det en verkstad som inte hade kafferast just då så de kunde laga dem.



På kurs i mönstring i Arboga

2008.08.02 by you.
Ett av de lamm vi fick provmönstra.


Idag har jag varit på kurs i mönstring utanför Arboga. Det innebär att man går igenom lamm för att bedöma både kropp och i det här fallet päls för att försöka utröna vilka lamm som ska gå vidare i avel. Så om någon trodde att ett får är ett får så ack så fel den hade. Det är inte alls så enkelt. Och tydligen var det också så att ett vitt lamm är inte ett vitt lamm utan det är svårt att hitta två vita som är helt lika. Så om du inte visste det innan så vet du det nu - vitt är inte vitt och grått är inte grått utan det handlar om så otroooligt mycket mer.


När jag anmälde mig till kursen kände jag att det kanske var fel forum att vara på för min del. Jag har aldrig varit med om en mönstring varken här hemma eller hos någon annan och hade bara viss koll på vad det innebar i det stora hela. Men det fanns inget bättre, eller överhuvudtaget annat alternativ att lära sig mönstring på lite lägre nivå för en vanlig fårägare så jag anmälde mig.


2008.08.02 by you.
Margareta Källberg till höger och Jan Granqvist till vänster om henne.

I vilket fall styrde jag den lilla blå bilen mot Arboga imorse och kom fram efter knappt 20 mils körning. Det var Margareta Källberg som höll i kursen och vi var hos Jan & Carina Granqvist i Hagby. De hade valt ut bra djur med variation så att vi fick bedöma både de som var jättebra och de som inte var lika bra och alltså inte var godkända som livdjur. Vi var 10 kursdeltagare från både när och fjärran men är man intresserad så då är man det och kan åka en bit, en kom ända från Sundsvall. Tydligen är det så att om man är hundmänniska eller fårmänniska så finns det inga gränser, och om man är, som det ofta är i dessa sammanhang både och, så ökar väl galenskapen exponentiellt. Jag menar inte att man är galen egentligen men man har ett brinnande intresse och det är ju bara bra och behövs för att bli riktigt duktig på det man håller på med.


2008.08.02 by you.
Den minsta och förmodligen yngsta som var närvarande på kursen var Ingelas lilla baby. Jag tror att  till och med lammen var lite äldre än hon.

Till min jättestora förvåning var jag inte så out som jag trodde att jag skulle vara. När vi provmönstrade fem lamm innan det var dags att göra provet var jag lite peppad eftersom jag hade 'gissat' ganska rätt i alla fall. Jag har pillat ganska mycket på våra tackors och lamms ull och pälsar sedan vi skaffade de första fåren för fyra år sedan, och har varit både intresserad och fascinerad av de skillnader som finns så det kanske hjälpte lite. För mig har inte ett får varit ett får utan så mycket mer både utseendemässigt, kroppsligt och inte minst när det gäller temperament så skiljer både raserna och individerna åt enormt. Temperamentet tänker man väl mest på när det gäller vallning med hund och hantering i stort.


2008.08.02 by you.
När det var dags att få facit på det prov vi gjorde var det inte bara jag som såg fundersam ut, till och med lammet verkar undra hur det gick egentligen, för att inte prata om oss deltagare.

Det svåraste var.... egentligen allt - det var så som någon sa vid avslutningen att man får en stor respekt för det här med mönstring och den kompetens hos dem som har hållit på länge och förstår att det krävs träning hos många olika besättningar för att kunna kalibrera sina fingrar för att göra rätt bedömning av alla sorters lamm.


Det var länge sedan jag var på en kurs som var så givande med en fantastisk lärare, och andra deltagare som mycket frikostigt delade med sig av sina erfarenheter och kunskaper, och sist men inte minst var kringarrangemangen väldigt bra och en mycket smidig och god djurhantering. Tack Jan och Carina att vi fick vara hos er!


Jag fick verkligen blodad tand så jag kommer nog att pilla ännu mer på våra egna lamm. Anders Johansson kommer hit den 7 augusti och mönstrar våra leicesterlamm så det är inte bara jag som pillar på dem. Det blir jättespännande att se vad det blir för resultat från mönstringen.

2008.08.02 by you.
Ett lamm på mönstringsbordet. Lammet ser ut att undra när det hela kan vara över. Alla skulle ju fram och känna på både kropp och päls och vem tycker att det är kul?

Jag har skrivit lite om vad som har hänt under semestern - har varit och tävlat bland annat men jag behöver läsa igenom det innan jag lägger ut det. Inga jättedramatiska grejer men det hände lite....


Gässlingarna bara växer...



Det finns nya bilder på gässlingarna under www.krissebygard.se under menyn Galleri. Det är helt fantastiskt att de äldre gässen tog hand om de små underverken som var bara ca 12 timmar gamla och accepterade dem som sina egna ungar. Alla fem gässlingar mår bra och bara växer, det blir spännande att se hur många som är hanar respekive honor. Det kan man se först när de är uppåt ett halvår gamla, alltså i början på december.

Besök av jobbarkompis med familj och tysta kommandon

Min jobbarkompis Anna med familj var på besök hos oss i veckan. Det var kul att hela familjen ville komma och att de var så intresserade. De ställde frågor och gjorde reflektioner som de flesta besökare inte ens kommer i närheten av, och inte ens sådana som själva tränar med sina hundar alltid tänker så långt.  Jag visade lite fårvallning men det var så fruktansvärt varmt så det blev en liten minivariant för att fåren ska slippa ränna runt i värmen.  Givetvis tittade vi på både ankor och gäss med gässlingar, och Alexander var väldigt intresserad av katten Sluggo så det blev många bilder på honom.

Det var en sak speciellt som jag tänkte på efteråt och blev påmind om på ett positivt sätt. De var förvånade över att vi hade så tysta kommandon till hundarna. Många av oss, inklusive mig själv i allra högsta grad,  som tränar hund vet ju hur lätt det är att höja volymen när hunden inte gör som man vill, eller till och med göra det i förebyggande syfte när man vet att hunden brukar göra fel. Det är så oerhört dumt att skrika och vråla åt hundarna för de har ca 400 gånger bättre hörsel än vad människan har så om de inte gör som vi vill så är det väl mer rimligt att det beror på någonting annat än dålig hörsel. Så det var ett jättebra betyg att höra att våra kommandon är så tysta, och faktiskt också uppmuntrande att jobba på att bibehålla dem på en låg volym.

Jag tänkte på det även när jag gick tävlingsträningen kvällen efter och bestämde mig för att verkligen tänka på att inte ta i med rösten om allt inte funkar som det borde. Det var några på tävlingsträningen som använde, kanske inte hela sin röstkapacitet, men nära inpå i alla fall, och det låter inte trevligt.

Så de höga poäng vi fick kanske berodde delvis på att jag använde en, för hunden, behaglig röstnivå utöver visselsignalerna och när hunden känner sig bekväm brukar även resultatet av arbetet bli bra. Där fick jag något att fundera på och ta med mig både när jag tränar och tävlar. Jag tror att det var Karin Söderberg som sa 'No pressure in commands' , alltså pressen ska sättas först och kommandon ska vara mjuka och tysta - det är mycket att tänka på!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0