Den långa resan
Idag, den 9 oktober 2011, är det exakt två år sedan jag fick beskedet om att jag hade bröstcancer. Det är en av de absolut värsta dagarna i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma vad som hände den dagen efter att jag hade träffat läkaren och sjuksköterskan på kirurgmottagningen.
På något sätt har livet delat upp sig i före och efter. Livet före cancern och livet efter cancern. Även om det antagligen låter helt otroligt skulle jag inte vilja ha tillbaka mitt liv före cancern. Mitt liv är så mycket bättre nu, trots viss ständig oro för återfall, biverkningar av tuffa behandlingar som sitter i fortfarande, trötthet och koncentrationssvårigheter och annat som inte vill släppa greppet helt. Men trots allt detta skulle jag inte vilja ha tillbaka mitt gamla liv och mitt gamla jag. Jag tar inte så mycket för givet längre och har verkligen lärt mig att leva här och nu. Alltså verkligen här och nu, inte nästa vecka, sedan när.... , nästa år eller någon annan tidpunkt i en diffus framtid.
Egentligen tror jag inte att det är så mycket som har förändrats i min omgivning. Det som har ändrats är min inställning till både mig själv och min omgivning. Ordspråket 'Det handlar inte om hur du har det utan hur du tar det' gäller verkligen i allra högsta grad.
Till exempel har jag slutat banta vilket har varit mitt 'stora intresse' i många, många år. Utan några större framgångar bör tilläggas. Jag kan, i teorin, de flesta kurer och metoder från Viktväktarna och danska Rikshospitalets soppametod till GI, LCHF och.... you name it! Men nu har jag slutat med det. Jag äter på ett sätt som jag mår bra av och resten struntar jag fullkomligt i. Några kilon, eller till och med ett tiotal kilo, för mycket spelar ingen roll. Och vad jag trivs med mig själv!
Under senare tid är det många som har sagt till mig 'Du ser ut att må oförskämt bra!', 'Vad pigg och fräsch du ser ut!' etc. Jag känner verkligen hur bra jag mår, trots att egentligen hade jag bättre förutsättningar att må bra innan sjukdomen dök upp men då hade jag inte förståndet att ta tillvara allt det som är så bra i livet.
Då, den 9 oktober 2009, hade jag ingen aning om vad jag skulle gå igenom och hur livet skulle bli. Just den dagen kändes livet oerhört mörkt och hopplöst! Då visste jag inte vilken resa jag skulle få vara med om. En resa jag inte skulle vilja vara utan!
Den långa resan har inneburit mycket både positivt och negativt, glädje och sorg. Bland annat har jag aldrig i mitt liv gråtit så mycket som jag gjorde under det första året efter cancerbeskedet. Det var tårar som rann på grund av enorm trötthet och kraftlöshet, ibland hopplöshet, och ibland utan någon orsak kändes det som. Det var sällan jag grät öppet för jag ville inte oroa omgivningen, och väldigt ofta var det så att jag hade egentligen ingen aning om varför jag grät. Jag bara grät.
Men det är en mening med sorgen också. Det är inte bra om sorgen får ta överhanden men det är väldigt skönt att låta sorgen rinna ut, låta den rinna nerför kinderna och torka bort i friska blåsten. För mig var det en lång sorgprocess efter cancerbeskedet. Att få cancer innebär även att man hamnar i en kris, och inte bara en kris utan flera, som alla på olika sätt påverkar och förändrar ens liv. Ibland till det bättre, ibland till det sämre.
Nu med lite distans till allt som har hänt tänkte jag blogga lite om min resa och dela med mig av de erfarenheter jag fått och vad som har hänt mig, och hur jag har hanterat den oerhört svåra situation man blir inslängd i. För det är så det går till. Man slängs in i någonting. Att få cancer är inget man planerar och de flesta tänker 'Andra men inte jag!' och så tänkte jag också. Jag läste många bloggar som gav tröst och gjorde att jag inte kände mig så ensam i min situation. Förhoppningsvis kan min blogg ge lite tröst åt andra eller ge aha-upplevelser till anhöriga, vänner, arbetskamrater etc till andra drabbade.
