Gör vardagen till en fest!

Efter att haft cancern som en oinbjuden gäst som jag lyckades slänga ut fick jag mod som jag aldrig upplevt innan. Om du har haft den värsta gästen på besök och lyckats övervinna den finns det inte mycket som kan skrämma dig längre. Döden har blivit en naturlig del av livet för mig. Jag tror på livet efter döden och har en mycket klar, positiv och tydlig bild hur det kommer att bli sedan. Men innan dess ska jag hinna med mycket så jag har inte tid att dö. Så sa faktiskt en gammal vän som drabbades av cancer för cirka trettio år sedan och lever fortfarande.

 

När jag insåg att döden och slutet på jordelivet faktiskt kan komma när som helst och för vem som helst har jag blivit mindre rädd och fått mer mod. Att få kritik, bli utskälld, göra bort sig eller bli idiotförklarad – vad är det jämfört med att nästan ha haft ett möte med döden! Det var egentligen förvånansvärt enkelt att bara inte bry sig så hemskt mycket om vad omgivningen, kollegor, arbetsgivaren, bekanta etc ansåg om det ena och det andra. Det bara blev så. Lyssna mer på sig själv och känna efter lite mer för att komma igen, få orken tillbaka och kunna leva livet. Parallellt med detta insåg jag att drömmar ska realiseras nu! Inte imorgon, nästa vecka eller sedan, utan NU! Drömmarna behöver inte innebära miljoninvesteringar eller andra ouppnåeliga saker. Eftersom vårt liv består till cirka nittio procent av vardag bestämde jag mig för att göra sådant som förgyller vardagen och sådant jag verkligen vill och gillar att göra.

 

Varför lida fyrtioåtta veckor om året för att ha en efterlängtad semester i fyra veckor som i värsta fall regnar bort. Nej! Gör vardagen till en fest är mitt motto i stället! Lyckan behöver inte nödvändigtvis finnas bara på andra sidan av jordklotet, den kan finnas väldigt nära dig, i samma hus, i samma rum eller i samma soffa där du är. Det gäller bara att bestämma sig vad lycka är just för dig!

 

Det första var att rensa energitjuvarna - väldigt viktigt! Sedan gällde det att hitta några saker som gav energi och det var lätt. Att träna hundarna och tävla i fårvallning samt hålla kurser i detsamma tyckte jag var bland det roligaste jag visste. En annan sak var att hålla på med fåren, getterna, ullen, spinna, virka och sticka. Den tredje saken var att skapa en arbetssituation som jag trivs och orkar med, och som givetvis är bra för arbetsgivararen dvs en vinna-vinna situation. Och nu känns det som att jag har kommit i mål med alla tre sakerna!

 

För länge sedan lärde jag mig sätta upp personliga mål och hur man når dem, och det funkar nästan klockrent varje gång. Jag har realiserat många drömmar under årens lopp och kommer att göra det även framöver. Så även den här gången. Nu smider jag på nya drömmar….

 

Vänta inte på livet, lev det nu!

 

 


Det blir alltid som man har tänkt sig

Det är helt fantastiskt med alla de behandlingsmöjligheter som finns idag för att bota cancer, och fler kommer det hela tiden.  Jag vet inte så mycket om behandling av andra cancerformer men utsikterna att bli frisk från bröstcancer  är mycket goda, och det finns många som lever länge med kronisk cancer också.

När det hade gått en knapp vecka från första cellgiftsbehandlingen och blodvärdena började dippa var jag på Vrinnevisjukhuset i ett tjänsteärende.   Jag åkte buss från sjukhuset mot Resecentrum när jag kände ett jätte vrålsug efter leverpastej. Det kan nämnas att jag inte har ätit leverpastej på nästan tjugo år för den tillhör inte på något sätt mina favoriter. Inte lever i någon form överhuvudtaget. Men då skulle jag ha leverpastej. Jag hoppade av bussen i Norrköpings centrum och sprang fram till första bästa människa och frågade var närmaste livsmedelsaffär låg. Hon pekade åt vilket håll jag skulle gå, och jag halvsprang. In i affären och fram till hyllan med leverpastej där jag hittade två paket färdigskivad leverpastej. Med rappa steg till kassan, betala och ut där jag precis utanför affären bokstavligen slängde i mig ena paketet leverpastej. Åååh, så gott det var!

Det hela var rätt så hysteriskt och jag missade givetvis tåget och fick vänta en hel timme på nästa men det gjorde inget. Märkligt att kroppen säger till på det viset och den bara skrek efter järn för att återuppbygga de röda blodplättarna igen. Inför de andra fem cellgiftsbehandlingarna jobbade jag förebyggande och köpte ett kilo leverpastej som  en förberedande åtgärd. När jag fick läggas in på sjukhuset ett par dagar ringde jag till en snäll jobbarkompis som kom med en leverans leverpastej, det är jag evigt tacksam för!

Jag använde mig av en annan huskur också, nämligen ingefära. Ingefära är bra mot illamående och ett par dagar före första cellgiftsbehandlingen började jag dricka te kokt på färsk ingefära och var inte illamående en enda gång. Om det var tro eller medicinsk verkan vet jag inte och det har ingen betydelse heller. Det viktiga var att det funkade och det gjorde det.  Det var faktiskt en sjuksköterska som avslöjade att hon tog alltid ingefära innan hon skulle åka X2000 för annars blev hon så åksjuk. Hon hade aldrig tänkt innan att det kunde hjälpa mot illamående orsakad av cellgifter. Där fick hon något att fundera på. Sådana här beprövade huskurer anses ju inte vetenskapligt bevisade varför de inte bör rekommenderas av vården. Ibland undrar jag fortfarande om hon gjorde det i alla fall.

Det var mycket med cellgiftsbehandlingar, ’kortisonrus’, minnesproblem, koncentrationssvårigheter, att inte kunna läsa eller hänga med i diskussioner, inte kunna sova mer än en timme i sträck etc etc etc, listan kan göras hur lång som helst. Inte nog med detta så fick jag så fruktansvärt ont i höfter och fötter vilket var en biverkning av cellgifterna. Kom knappt upp ur sängen på morgnarna.  Och så den obeskrivliga och ofattbara tröttheten som slog till. Det går inte att jämföra den med en vanlig trötthet som beror på sömnbrist eller hårt arbete eller träning. Denna trötthet lamslog hela kroppen, fullständigt, från hjärnan ner till tårna. När den kom var det som att dra ner en mörkläggningsgardin, och hoppas att den går över. Och visst gjorde den det även om det kunde kännas som en evighet ibland.

Men, det blir alltid så som man har tänkt sig! Jag hade tänkt mig att inte bli illamående och det blev jag inte. Jag hade kanske kunnat slippa mer av de otroligt jobbiga biverkningarna om jag hade vetat om dem från början och intalat mig själv att jag inte ska få dem. Det får jag aldrig reda på men det hade varit intressant att veta hur mycket man kan göra med viljans makt.

Det var väldigt rörigt med både sorg och glädje samtidigt. Sorgen över att få en allvarlig sjukdom med allt vad det innebär, och glädjen över att få leva och uppleva. Vad jag kunde längta efter att få leva ett helt vanligt vardagsliv. Gå upp på morgonen, åka till jobbet, veta vad jag ska göra där, göra jobbet, åka hem, tillbringa kvällen med att göra något roligt eller bara koppla av, gå och lägga mig, och få göra samma procedur dag efter dag efter dag.  Jag längtade efter den trygghet en vanlig, grå vardag ger. Att veta vad som händer imorgon och övermorgon och nästa vecka hade jag långt upp på önskelistan men den önskan kunde jag inte få uppfylld. Till slut insåg jag att den önskan kommer jag aldrig att få uppfylld, och den önskan har jag aldrig fått uppfylld heller. Jag hade levt i den blå tron att jag visste vad som väntade runt hörnet när det i själva verket är så att ingen vet vad som väntar där. Jag hade planerat och planerat, och satt upp mål, och trodde mig veta hur livet skulle bli men det visste jag inte och hade aldrig vetat. En lärorik insikt, kort och gott.

Nu levde jag i nuet, klarade inte ens av att tänka ett par månader framåt för vem vet var man är om ett par månader och vad händer då. Mindfullness hade liksom landat i mig utan att be om det eller behöva lära sig det. Här och nu var det enda jag klarade av.  Faktiskt en mycket bra lärdom som kommer att följa med mig resten av livet. Jag vägrade till och med ha utvecklingssamtal på jobbet. Det bara gick inte att tänka framåt, eller tänka längre bort än till en tidshorisont som var väldigt greppbar. Ungefär som att få en tvååring att förstå vad det innebär att få glass om tre veckor. Lika omöjligt var det.

 

 

 

 

 

 

 

 


Projektet Bröstcancer

Nu var det bara att ta tag i projektet Bröstcancer.  Jag blev avrådd av sjukvården att googla för mycket och läsa för mycket på nätet.  Det gick inte att veta vad som var sant och det var en hel del snyfthistorier som man inte hade någon nytta eller glädje av att läsa. Jag blev genast väldigt nyfiken och började googla och hittade framförallt väldigt många intressanta bloggar. Att blogga är ett väldigt bra sätt att få ut tankar, ilska,  glädje, sorg, reaktioner och reflektioner i största allmänhet.  Att få en allvarlig sjukdom handlar om så mycket mer än att bara bli frisk från sjukdomen. Det rent medicinska och fysiska kan vara bara en liten del av resan. Så var det, och är, för mig i alla fall. Dessutom finns det mycket intressant att läsa som forskning i andra länder.

Till slut var det i alla fall klart att jag skulle få sex stycken cellgiftsbehandlingar var tredje vecka. Snabbt räknade jag ut att det skulle vara avklarat på ungefär fyra månader och det var ju inte så farligt. Ett projekt på fyra månader var ju ingenting.  Första behandlingen skulle ske i början på december 2009, och den andra dagen före julafton.  Min man och jag var på onkologkliniken för att få information om kommande behandlingar och vad de skulle innebära.  Jag hade blivit lite klokare och gick inte dit ensam, alltid något. Den information vi uppfattade, observera alltså hur vi uppfattade, var att man kunde bli illamående av cellgiftsbehandlingarna och det fanns bra läkemedel mot det, och så tappar de flesta håret och sedan brukar man få ett nagelvårdsset eftersom det kan hända att man får problem med naglar.  Sedan blir man väldigt infektionskänslig cirka sju dagar efter varje behandling eftersom cellgifterna tar död på de vita blodplättarna också, alltså inte bara cancern utan det är lite annat också som stryker med.  Men blodplättarna hämtar sig och förökar sig och växer så att de är på nästan normal nivå när det är dags att ge kroppen nästa smäll med lite cellgifter. Det lät ju inte så farligt tyckte jag och samtidigt bestämde jag mig för att jag inte skulle bli illamående av cellgifterna.  Tvärtom skulle jag må bra av dem eftersom min kropp behöver dem just nu för att utrota bröstcancern. Jag skulle må bra av cellgifterna, så var det bestämt och så skulle det bli. Så enkelt var det!  Jag bestämde mig också för att se framemot varje behandling. Varje behandling skulle innebära ett steg närmare ett friskt liv och ett friskt liv kan vara värt att kämpa för lite extra.

Det gick bra att få första cellgiftsbehandlingen. Jag fick även en rejäl dos kortison och en hel  del kortisontabletter som skulle intagas  i ett antal dagar och trappas ned.  Själva cellgiftsbehandlingen var inte så farlig. Det var en hallonröd vätska som pumpades in i kroppen via en inopererad injektionsport. Vätska som hade exakt samma färg som hallonläsk hade i början på sjuttiotalet.  Mot slutet av behandlingen kliade det ordentligt i näsan och jag nös ett par gånger. Ett par nysningar kunde man ju stå ut med, konstaterade jag och tackade för behandlingen och sedan åkte vi hem.

Utanför onkologkliniken låg det spyor på gatan. Någon som har varit inne och fått cellgifter, sa jag till maken och så var det inget mer med det.

Det blev faktiskt så att jag mådde riktigt bra. Det var till och med så att jag mådde lite för bra. Kortisonet i stora doser funkar som uppåttjack vilket jag inte hade någon aning om.

Två och en halvvecka efter första cellgiftsbehandlingen tappade jag håret. Det gick jättesnabbt. På morgonen i duschen lossnade stora tussar, det fortsatte så under dagen och väl hemma efter jobbet tog jag hårklipparen som jag brukar använda på min man och klippte bort håret. För mig var det helt odramatiskt och jag bad maken hjälpa till med det sista i nacken,  och så var håret borta  från huvudet och låg i papperskorgen i stället. Det skulle bli lätt skött i alla fall, insåg jag. Sparar cirka fem minuter varje morgon.

Däremot hade jag lite svårt att bestämma mig om jag skulle ha peruk, sjal eller hur jag skulle göra med huvudet utan hår och frisyr. För att få lite hjälp av mina vänner utlyste jag en tävling på Facebook. Vem skulle komma med bästa idén vad jag skulle göra med mitt kala huvud! Det kom många förslag alltifrån snusnäsdukar a la sjörövarstil, till att lägga en bit fårskinn på huvudet men vinnande bidraget blev att vaxa huvudet en gång i veckan med Turtle-bilvax.  Ja, varför hålla på och krångla när man kan göra det enkelt, och så fick det bli. Det blev ingen peruk och för mig var det inget konstigt alls.

Andra cellgiftsbehandlingen fick jag dagen före julafton och en rejäl dos kortison igen.  Jag for runt som en skållad råtta och storstädade under hela julhelgen, sov två timmar per natt och hade hur mycket energi som helst.  Jag kunde inte förstå vad det var för snack att man blev trött av cellgifter. Jag mådde så bra så det var knappt någon gång i hela mitt liv jag hade mått så bra.  Till och med fönstren blev putsade och jag tyckte att det var synd att jag inte kunde putsa dem på utsidan eftersom det var vinter och minusgrader ute.

Egentligen mådde jag så bra så jag kunde förändra hela världen om det behövdes. Som tur var var det ingen som bad mig göra det.  Det fanns inga gränser för vad jag kunde uträtta, trodde jag.  Senare skulle det visa sig att det var mycket som hade blivit väldigt galet under den här ’uppåt-perioden’. Men då var jag lyckligt ovetande om det och överhuvudtaget inte förstod alls hur illa det stod till.

Det som förvånar mig i efterhand är att informationen om biverkningarna var så knapphändig. Nu har jag förstått att det är många som har varit med om liknande biverkningar som jag, så det var inget unikt alls även om jag då trodde att det var bara jag som hade drabbats i hela världen. Det här med biverkningar är nästan som Tage Danielssons monolog om Harrisburg. Biverkningarna är så osannolika så det är nästan ingen som får dem även om det står att läsa i FASS hur pass vanliga dem är.  På något konstigt sätt blir det så att eftersom  alla inte behöver få alla biverkningar, och eftersom ingen får alla biverkningarna så till slut blir det så att ingen verkar få några biverkningar alls eftersom de är så sällsynta. Men då kan man fråga sig hur de har kommit fram till hur många av hundra och tusen och tiotusen personer som har fått dessa biverkningar om nästan ingen har fått dem eftersom de är så ovanliga och sällsynta så det inte är värt att nämna dem ens.  Och ändå står det i FASS hur många som kan få dem. Det här är lite rörigt och fortfarande förstår jag inte detta.

Om det här lät rörigt är det inget jämfört med hur rörigt det var i mitt huvud efter några cellgiftsbehandlingar. Närminnet var obefintligt. Om jag skulle göra två saker så var jag tvungen att skriva ner dem på papper för att komma ihåg dem.  Om jag tittade i kalendern på kvällen vad jag ska göra dagen efter på jobbet så hade jag ingen aning om vad jag skulle göra på morgonen.  Jag kunde inte läsa, såg bara en massa bokstäver men fick inte ihop dem  till ord med någon mening.  Jag hade svårt att hitta rätt ord när jag pratade. Att räkna i huvudet var bara att glömma.  En amerikansk hjärnforskare jämför det här tillståndet som kallas för chemo brain med alzheimer men med den skillnaden att man brukar hämta sig i större eller mindre utsträckning från chemo brain medan alzheimer går bara åt ett håll. Alla som snackar om alzheimer light kan slänga sig i väggen! Jag har provat på alzheimer medium, skulle jag tro!

Men vad gör man inte för att bli frisk från en allvarlig sjukdom.

 

 

 

  

 

 

 


Väntan på provsvar

Någon gång i mars eller april 2009 hittade jag en knöl i armhålan. I början på juni samma år tog jag kontakt med vårdcentralen och fick snabbt en tid. I slutet av juni var jag i mammografi och först i början på augusti fick jag komma till punktion. När svaret från punktionsprovet kom i slutet av augusti sa läkaren att de eventuellt kunde se cellförändringar i provet varför de ville operera bort knölen och undersöka den närmare. Då misstänkte jag starkt att något måste vara galet. Ytterligare ett par eller tre veckor senare blev det operation och knölen togs bort. Jag ville se den och den såg ut som en liten vit, rosaaktig klump. Kirurgen lugnade mig med att säga att det troligen är en godartad knöl.

 

- Hur kan han veta det, tänkte jag men var konstigt nog klok och inte frågade hur han kunde dra den slutsatsen genom att bara titta på klumpen med blotta ögat.

 

Ytterligare cirka en månad senare blev jag uppringd av en av bröstsköterskorna från kirurgen och hon undrade om jag kunde komma till mottagningen nästa dag halv tolv. Det passade utmärkt tänkte jag så är den saken undanstökad. Jag satt på tåget på väg hem när hon ringde och när jag la på kände jag tårarna rinna nerför kinderna. Tänk om!! Nej, det är säkert inget farligt. Det är så de har sagt hela tiden.

 

Fredagen den 9 oktober 2009, cirka fyra månader efter mitt första besök på vårdcentralen, infinner jag mig på kirurgmottagningen. Jag gick dit ensam och min knöl skulle ju vara godartad så det var bara att gå dit och prata lite med dem och gå sedan, och fortsätta livet som vanligt. Men det är ingenting som har blivit som vanligt efter det besöket.  Jag fick beskedet att jag hade bröstcancer. Bara så där rakt upp och ner.

 

- Men halloj Farbror Doktor Kirurg!!! tänkte jag. Vi sa ju, eller det var faktiskt du som sa, att det inte var något elakartat, hur kan du bara ändra dig så här? Det måste vara något fel, tänkte jag för mig själv och fick inte fram ett ord.

 

Jag var i alla fall så pass klar i huvudet när jag träffade läkaren och sjuksköterskan så jag plockade fram papper och penna och sa att jag måste skriva ner det Farbror Doktor Kirurg säger för annars kommer jag inte att komma ihåg något av detta. Jag kallade inte honom för Farbror Doktor Kirurg där men han såg ut som en sådan.

 

- Vill du bli opererad  på onsdagen eller måndagen veckan efter? På onsdagen har vi första möjliga tid.

- På onsdagen, jag vill bli opererad så fort som möjligt!

- Ok, kan du vänta en stund så vi kan ta blodprover på en gång när du ändå är här.

- Visst, det går bra.

- Har du några frågor?

- Nej, inte just nu.

 

Huvudet kändes helt tomt, inga frågor fanns där och jag såg allt som genom en dimma. Det var en mardröm och jag ville vakna och upptäcka att det bara var en dröm. Men så var det inte.

 

Jag trodde i min enfald att jag skulle få sitta i mottagningsrummet tills det var dags att ta proverna men jag fick gå och sätta mig i väntrummet. Just då fanns det inga andra patienter där men jag kommer aldrig att glömma känslan att bli skickad till ett väntrum och sitta där när jag fem minuter innan hade fått cancerbeskedet. Nu kändes det verkligen som en mardröm och efter några minuter kom tårarna som stora floder som rann nerför kinderna. Efter cirka femton minuter kom sjuksköterskan och frågade om jag var ledsen. Vad tror du, tänkte jag. Jag var både ledsen och riktigt förbannad över den behandling jag hade fått. Hur i he…e kan man först ge en patient ett cancerbesked och sedan  sätta denna ensam i ett väntrum där folk passerar och det kan komma andra patienter när som helst.

 

Jag ringde och tjatade på vården otaliga gånger under de fyra månader som det tog att få provsvar - var en sådan där besvärlig patient som inte ger sig och har förstått nu att det är många som blir sådana av denna hemska väntan på provsvar. Det som förvånade och oroade mig också var att först under dessa fyra månader jag fick vänta på provsvar, var det flera personer från vården som påpekade för mig att rent medicinskt spelar det nog ingen roll om en patient får vänta några veckor mer eller mindre. Men när jag väl fick cancerbeskedet skulle jag opereras så snabbt, bara en knapp vecka gick det mellan besked och operation.  Det gjorde mig ännu mer orolig och då trodde jag att det måste vara väldigt allvarligt eftersom det var så bråttom med operation.

 

Så här i efterhand förstår jag inte hur jag överhuvudtaget kunde funka under dessa fyra månader av väntan, oro och förtvivlan. Jag jobbade, försökte koncentrera mig och fokusera men det var svårt, eller rättare sagt omöjligt. Jag försökte förtränga det hela och inte tänka på det men det gick inte att göra det heller.

 

Den långa väntan och den smärta det innebar är en av orsakerna varför jag har engagerat mig i bröstcancerföreningen Moa-Lina i Östergötland. Jag vill inte att någon annan ska behöva vara med om denna långa, fruktansvärda pina. Flera har jämfört det med psykisk tortyr. Jag har ingen erfarenhet av psykisk tortyr men den långa väntan och osäkerheten hänger kvar som en tung ryggsäck långt efter att både operationen är gjord och behandlingarna är klara. Under den långa väntan blir ryggsäcken tung och det tar tid att plocka bort de tegelstenar som ligger där.

 

Efter cancerbeskedet tog det ytterligare cirka fyra veckor till innan de sista provsvaren var analyserade och jag fick veta vilken typ av bröstcancer det handlade om. Bröstcancer är inte bara bröstcancer utan det finns många varianter av den. Först fick jag beskedet att det troligen skulle bli operation och strålbehandling för min del, och inga cellgifter. Till slut kom de sista provsvaren som gjorde att jag skulle genomgå en operation till, få cellgifter, strålning, antikroppsbehandling Herceptin och antiöstrogenbehandling. Det sistnämnda i fem år. Det blev alltså i stort sett hela kitet. Då rasade världen samman rejält.

 

Med ett fantastiskt stöd av min make överlevde jag de första dagarna på något sätt. Vi strukturerade upp allt som skulle ske och bestämde oss för att se hela behandlingsprocessen som ett projekt. Projekt med ett antal delmål. Delmål ett blev operation. Delmål två blev första cellgiftsbehandlingen etc. En viktig sak var också att se behandlingarna som något positivt och något att se framemot. Varje genomförd behandling minskar ju risken för att återinsjukna vilket var den bästa moroten som fanns just då. Målet var att jaga bort cancern med alla medel och se till att den inte kommer tillbaka.

 

Jag bestämde mig för att himlen får vänta men hade ingen aning om att helvetet hade klivit in i mitt liv som en oinbjuden gäst. Samtidigt skulle det bli så att små saker som det är lätt att ta för givet skulle börja betyda mycket mer för mig och det är jag väldigt glad över. Inget ont som inte har något gott med sig fick jag verkligen lära mig.


Dödsbädden, har du tänkt på hur det är att ligga där?

En sjuksköterska som har arbetat med människor i livets slutskede berättar vilka saker människor på dödsbädden ångrar sig mest. 


Det vanligaste är att de ångrar sig att de inte levde så som de själva ville utan gjorde vad andra förväntade sig av dem. Alla oförverkligade drömmar blir väldigt tydliga och många inser att de inte förverkligat ens hälften av sina drömmar. Dessutom upplever de att det beror på de egna valen de gjort, och alltså inte vad andra har gjort eller inte har gjort. Ofta har vi en tendens att skylla på omständigheter som vi inte kan påverka men när det verkligen gäller anser vi att väldigt mycket i vårt liv är resultat av egna val. 


Det är viktigt att respektera de egna drömmarna. Om du exempelvis blir sjuk kan det vara för sent. Få uppskattar den frihet hälsan och en frisk kropp ger förrän den friheten är borta.


Som god tvåa på ångra-listan kom att ha arbetat för mycket. Så gott som alla män ångrar det och även fler och fler kvinnor. De tycker att det kännes sorgligt att ha lagt ner så mycket tid på arbete. Genom att göra omprioriteringar går det ofta att sänka kostnaderna och få utrymme till annat i livet även om man inte jobbar så mycket. Det kanske går att exempelvis se nya möjligheter eller förverkliga sina drömmar om man trappar ner lite. Det blir lite mer utrymme att se lyckan i de små tingen i livet och det är lättare att bli öppen för nya saker.

Många ångrar sig att de inte vågade ge utlopp för sina känslor. Kanske för att behålla familjefriden och för att undvika konflikter valde de att hålla känslorna inne. Som en följd av detta nöjde dig sig med ett medelmåttigt liv och kunde aldrig få utlopp för det de egentligen hade förmåga och kapacitet till. Det här leder ofta till bitterhet vilket lär som bekant vara ett av de värsta tillstånd man kan hamna i. Och till råga på allt beror det på den egna fegheten att inte ha vågat göra aktiva val.

Att inte ha hållit kontakt med vänner är också något som många upptäcker på dödsbädden och ångrar sig djupt. Alla är så upptagna med sitt eget liv så tiden med vänner känns som mindre prioriterat när man är fullt frisk och mitt i livet. Alla saknade sina vänner och kontakten med dem. 


Sist men inte minst är det många som undrar varför de inte tillät sig att vara lyckliga. Förvånansvärt många anser att lycka och att vara lycklig är ett val. De hade fastnat i gamla mönster och vanor. Rädslan för förändringar har gjort att människor låtsas vara lyckliga och nöjda med sitt liv när de i själva verket längtar efter att släppa loss och skratta från hela hjärtat.


På dödsbädden tänker du inte på vad andra tycker om dig. När du fortfarande har möjligheten att ta tillvara livet och nuet, gör det då! Hela livet är egentligen ett stort val och valet är ditt. Gör livet roligt och gör det du tycker är kul! Och då kommer vän av ordning och säger att man inte kan ha det bara roligt jämt, och visst är det så men ha så mycket roligt det bara går i alla fall!! Och sluta vara så mycket vän av ordning och duktig!! Det är ingen som tänker på det när du ligger där på dödsbädden och ångrar allt du inte har gjort.


Jag har visserligen inte legat på dödsbädden men Döden har liksom knackat på min dörr och påmint mig om sin existens. Däremot har jag fått en oönskad bekant som heter Cancer som i sin tur verkar vara kompis med Döden, och jag vill inte ha något med dem att göra men nu är det så att jag har fått dem i min bekantskapskrets vare sig jag vill eller inte, ungefär som att det inte går att välja sina släktingar, de bara finns där. Jag kan inte välja bort mina bekanta Cancer och Döden men jag kan välja vilken inställning jag ska ha till dem. Jag har bestämt mig att Cancer och Döden inte ska styra mitt liv och faktiskt tack vare dem har jag lärt mig oerhört mycket om både mig och min omgivning. Lärdomar som har berikat mitt liv mer än jag någonsin kunde ana. 


Hur vill Du ha det på Din dödsbädd? Har du tänkt på det? Det oundvikliga är att vi alla hamnar där förr och senare. Därför det kan vara klokt att leva livet på ett sätt så att det känns skönt att somna in för gott och säga adjö till livet. Du har fortfarande ett val. 


P.S. Var någon förvånad över att ingen på dödsbädden tyckte att de skulle jobbat mer, tjänat mer pengar, stressat lite mer eller åtagit sig ännu ett projekt till, eller tackat ’Ja’ till ännu ett ideellt uppdrag som gjorde att tiden räckte ännu mindre till den egna familjen och nära och kära?


Den långa resan

Idag, den 9 oktober 2011, är det exakt två år sedan jag fick beskedet om att jag hade bröstcancer. Det är en av de absolut värsta dagarna i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma vad som hände den dagen efter att jag hade träffat läkaren och sjuksköterskan på kirurgmottagningen.

På något sätt har livet delat upp sig i före och efter. Livet före cancern och livet efter cancern. Även om det antagligen låter helt otroligt skulle jag inte vilja ha tillbaka mitt liv före cancern. Mitt liv är så mycket bättre nu, trots viss ständig oro för återfall, biverkningar av tuffa behandlingar som sitter i fortfarande, trötthet och koncentrationssvårigheter och annat som inte vill släppa greppet helt. Men trots allt detta skulle jag inte vilja ha tillbaka mitt gamla liv och mitt gamla jag. Jag tar inte så mycket för givet längre och har verkligen lärt mig att leva här och nu. Alltså verkligen här och nu, inte nästa vecka, sedan när.... , nästa år eller någon annan tidpunkt i en diffus framtid.

Egentligen tror jag inte att det är så mycket som har förändrats i min omgivning. Det som har ändrats är min inställning till både mig själv och min omgivning. Ordspråket 'Det handlar inte om hur du har det utan hur du tar det' gäller verkligen i allra högsta grad.

Till exempel har jag slutat banta vilket har varit mitt 'stora intresse' i många, många år. Utan några större framgångar bör tilläggas.  Jag kan, i teorin, de flesta kurer och metoder från Viktväktarna och danska  Rikshospitalets soppametod till GI, LCHF och.... you name it! Men nu har jag slutat med det. Jag äter på ett sätt som jag mår bra av och resten struntar jag fullkomligt i. Några kilon, eller till och med ett tiotal kilo, för mycket  spelar ingen roll. Och vad jag trivs med mig själv!

Under senare tid är det många som har sagt till mig  'Du ser ut att må oförskämt bra!', 'Vad pigg och fräsch du ser ut!'  etc. Jag känner verkligen hur bra jag mår, trots att egentligen hade jag bättre förutsättningar att må bra innan sjukdomen dök upp men då hade jag inte förståndet att ta tillvara allt det som är så bra i livet. 

Då, den 9 oktober 2009, hade jag ingen aning om vad jag skulle gå igenom och hur livet skulle bli. Just den dagen kändes livet oerhört mörkt och hopplöst! Då visste jag inte vilken resa jag skulle få vara med om. En resa jag inte skulle vilja vara utan!

Den långa resan har inneburit mycket både positivt och negativt, glädje och sorg. Bland annat har jag aldrig i mitt liv gråtit så mycket som jag gjorde under det första året efter cancerbeskedet. Det var tårar som rann på grund av enorm trötthet och kraftlöshet, ibland hopplöshet, och ibland utan någon orsak kändes det som. Det var sällan jag grät öppet för jag ville inte oroa omgivningen, och väldigt ofta var det så att jag hade egentligen ingen aning om varför jag grät. Jag bara grät.

Men det är en mening med sorgen också. Det är inte bra om sorgen får ta överhanden men det är väldigt skönt att låta sorgen rinna ut, låta den rinna nerför kinderna och torka bort i friska blåsten. För mig var det en lång sorgprocess efter cancerbeskedet. Att få cancer innebär även att man hamnar i en kris, och inte bara en kris utan flera, som alla på olika sätt påverkar och förändrar ens liv. Ibland till det bättre, ibland till det sämre.

Nu med lite distans till allt som har hänt tänkte jag blogga lite om min resa och dela med mig av de erfarenheter jag fått och vad som har hänt mig, och hur jag har hanterat den oerhört svåra situation man blir inslängd i. För det är så det går till. Man slängs in i någonting. Att få cancer är inget man planerar och de flesta tänker 'Andra men inte jag!' och så tänkte jag också. Jag läste många bloggar som gav tröst och gjorde att jag inte kände mig så ensam i min situation. Förhoppningsvis kan min blogg ge lite tröst åt andra eller ge aha-upplevelser till anhöriga, vänner, arbetskamrater etc till andra drabbade.  


Ninjas valpar

Den 15 april 2011 fick Ninja fem fina valpar, en hane och fyra tikar. Alla är tingade. Här kommer några bilder på dem. Valparna är efter Seemework Key och CMMs Ninja.


Hanvalpen Kalevi. Han är trefärgad och ska bo i Finland.



Tikvalp brun med tantecken. Den här valpen behåller vi troligen själva.




Tikvalp, svartvit.




Tikvalp trefärgad.



Tikvalp brunvit.


Valpar på gång

CMM's Ninja är parad med Seemework Key. Valpar väntas vecka 16.



Seemework Key


CMM's Ninja

Båda föräldrarna har A-höfter, är ögonlysta i februari 2011, tävlar IK2 och används i praktiskt arbete med får. 

Om du är intresserad och vill veta mer hör av dig på 0144-200 22 eller 0703-14 66 22
eller maila susanna@krissebygard.se !



Jul, vallhundskurs etc

Jul
I Krisseby tror alla på tomten, både stora och små. Om en vecka kommer tomten och alla är lika förväntansfulla med tindrande ögon.

Vallhundskurs
Jag hade planerat att starta en vallhundskurs i november men p g a snö gick det inte att göra det. Men så fort vädret tillåter det så kommer jag att starta.

Hör av dig om du är intresserad!
Antingen via mail susanna@krissebygard.se eller telefon 0144-200 22 eller 0703-14 66 22.


Ozzy in action.


Julklappstips
Vi har bland annat fårskinn, torgvantar och pulsvärmare i fårskinn till salu. Kanske något att ge bort i det kalla vintervädret!




Det var länge sedan....

Det var länge sedan jag bloggade sist. Det har hänt en hel del. Vi behöll en tikvalp, Yazzy, från kullen e.Taddymoor Joe u. CMMs Ninja. Hon är fyra och en halv månad nu och är otroligt intresserad av både får och gäss. Det bådar gott. Jag har inte släppt henne på fåren än men det kliar i fingrarna att göra det. Hon verkar ha mycket djurkänsla i de lägen hon tycker att hon behöver göra en insats för att styra gässen.


Yazzy eyar gäss.


Yazzy vallar gäss.

Jag klippte våra fem angoragetter. Oj vilket jobb det var! Mycket jobbigare än klippa får. Nu har jag skickat ullen till ett spinneri i Danmark och väntar på att få underbart en och tvåtrådigt garn. Det kommer att finnas till salu framöver.


Före och efter. Två av angoragetpojkarna.


Två söta angorapojkar.

Jag har börjat sy i skinn så det finns pulsvärmare och torgvantar till salu. Det kommer att bli även lite kuddar och annat smått och gott framöver.

För ungefär ett år sedan fick jag bröstcancer och har gått igenom alla möjliga behandlingar (cellgifter, strålning, antikroppsbehandling, antihormonbehandling) under 2010 vilket har gjort att det är mycket som har fått stryka på foten. Men nu börjar livet se ut mer som det brukar så nu har jag börjat träna hundarna igen  och ska starta en vallhundskurs också.


Nya bilder på valparna på hemsidan

Nu finns det nya bilder på valparna på hemsidan, www.krissebygard.se . De är 22 dagar gamla nu. Både mamman Ninja och valparna mår bra.

Tikvalp 1


Valparna tre veckor

Idag är valparna tre veckor gamla. De äter, sover och leker med varandra. De låter som små symaskiner när de bråkar.


Så här ser de ut när de vilar efter en brottningsmatch.


Valpar födda den 23 juni

Den 23 juni föddes fem välskapta valpar efter Taddymor Joe och CMMs Ninja. Det blev en hane och fyra tikar. De växer så det knakar och kullen är väldigt jämn, läs mer på www.krissebygard.se.

Några är otingade så hör av dig om du är intresserad.

Susanna
0144-200 22 eller 0703-14 66 22 eller susanna@krissebygard.se


Valpar väntas

Valpar väntas i slutet av vecka 25







Far: Taddymoor Joe, REGV1775/2008, HD A, Ögon UA, 1:a pris IK1
Joe är en glad, trevlig och stabil hund. Han är stark i vallningen med mycket koncentration. Film på Joe finns här. Ägare: Karin Söderberg

Mor: CMMs Ninja, REGV1724/2007, HD A, Ögon UA, tävlar IK2.
Ninja är en lättlärd, lyhörd och okomplicerad hund som ställer upp i alla lägen. Snabb och intensiv med lagom koncentration. Ägare: Susanna Ljunggren

Båda används i praktiskt arbete med får.


Hör av dig till

Susanna Ljunggren
telefon 0144-200 22
mobil 0703-14 66 22
mail susanna@krissebygard.se




CMMs Ninja.


Taddymoor Joe.



Lamm och fårskinn till salu

Vi har fina vita, lockiga leicesterskinn och grå, lockiga gotlandsfårsskinn till salu. Läs mer på hemsidan, www.krissebygard.se under menyn Fårskinn till salu. Det finns både mattskinn med full hårlängd och skinn med 35 mm respektive 18 mm hårlängd.

Skinn är ett praktiskt och vackert inredningsdetalj som lyfter en gammal soffa eller en sliten fåtölj, eller varför inte ha det på golvet.

Vi har även råull från leicester (vit) och gotlandsfår (grå) till salu.








Ring 0144-200 22 eller 0703-14 66 22 eller maila susanna@krissebygard.se om du vill veta mer!


Kurs med Bobby Dalziel och annat smått och gott

Vi var ett gäng sanna entusiaster som var i Gynge och tränade vallning i tre dagar. Det var både lärorikt och roligt, och Bobby är fantastiskt duktig instruktör.

Jag tog lite bilder men det regnade och blåste så bilderna blev inte så bra, mest suddiga fläckar som ska föreställa får och hundar och människor. Så en sommarbild på Ninja får illustrera vallningens ädla konst och påminna oss om att det kommer en sommar även nästa år.


Ninja.


Jag stickade, virkade och sydde ganska mycket i tonåren, och det är ju några år sedan. I somras fick jag för mig att prova om jag fortfarande kunde sticka och virka, och det kunde jag. Nedan är en sjal som jag stickade och jag har stickat en halsduk, handledsvärmare och en bolero. Nästa projekt är att spinna garn av egen leicesterull. Roligt att göra något helt annat som omväxling!


Egenstickad sjal.

Närbild på sjalen - är nog ganska nöjd med den.

 


Tävlingar och kurs i Breviksnäs

Liz, Ninja och jag var igen på tävlingsresa, den här gången i Breviksnäs. Det var lite för svårt för Ninja så vi gick inte runt banan men med Liz gick det lite bättre. Liz gick runt, inga höga poäng men gjorde alla momenten i alla fall, med min förvirrade handledning. Jag lärde mig också en hel del om poängsättning och vad som ger avdrag - saker som jag inte har haft en aning om innan. Två lärorika tävlingsdagar med andra ord.


Foto: Helen Hall
Kevin Evans, domare och instruktör.

Jag gick även kurs för Kevin Evans som för övrigt dömde tävlingarna. Han är väldigt duktig, gör saker enkelt och förståeligt. En bra helg och vi hade till och med tur med vädret, det regnade inte en droppe.


Bild: Helen Hall
Jörgen Olssons Jess koncentrerar sig för fullt och vill inte missa en minut av kursen.


Foto: Helen Hall
Kevin tränar Jess.

Nu vet jag vad som behöver tränas till nästa tävlingssäsong så det är bara att sätta igång och träna hela vintern.

Tävlingar i Orrefors

Liz, Ninja och jag var på IK2-tävlingar i Orrefors, arrangerade av Sydöstra VK. Mycket bra tävlingar, bra bana, bra får, trevliga funktionärer, bra flyt etc!

På lördagen var det debut för Ninja i IK2. Det kändes lite pirrigt, hon hade nog aldrig gjort riktigt så långa hämt och framförallt inte på bortaplan, men det var bara att gå till startpinnen och göra sitt bästa. Vi fick ihop 63 poäng och det mesta missade vi i fråndrivningen. Liz skar i utgången, jag var inte tillräckligt snabb att rätta till det hela - that's life!


Ninja vallar.

På söndagen kändes det stabilare med båda hundarna och Ninja fick 64 poäng och Liz 60. Dock kul att båda två går att köra en IK2 bana med och att komma runt med hedern i behåll. Nu gäller det att jag måste lära mig att bedöma avstånd och djup i crossen - det var där jag klantade till det rejält med båda hundarna. Söndagens cross var uppåt 200 m långt och gick över ett dike - inte helt lätt.

Nya utmaningar väntar helgen som kommer - då ska vi på't igen, den här gången i Breviksnäs.


Det har hänt en hel del sedan sist.....

Oj, vad dålig jag har varit på att blogga! Hela sommaren har gått och hösten har kommit. Vi kommer att ha ca 60 tackor nästa år. Tanken är att bygga vidare på dem som lämnar finaste skinnen.

I början på oktober skaffade vi tre angoragetter - dels för ullens skull och dels för att komplettera tackorna som betesdjur. Getterna äter gärna buskar och blad så förhoppningsvis blir betestrycket jämnare och att det blir mindre röjningsarbete på naturbetesmarkerna.


Jag gick några tävlingar med Liz i början på juli och är ganska nöjd med resultatet. Det var ju våra första IK2 tävlingar. Nu har jag anmält både Liz och Ninja till IK2 - vi får se hur det går.

Igår var jag hos Jörgen Olsson, Kisa, och tränade på okända marker med okända får. Jörgen sa att det hördes dåligt eftersom hundarna inte lyssnade på långt avstånd. Jag får hoppas att det var så och inte att de inte ville lyssna.


Tävlingskatastrofer

Igår var vi utanför Åtvidaberg och tävlade IK1. Ninja, hon som är så liten och snäll, lyssnade inte alls och var så olydig som det bara går att bli. Eller, hon lyssnade faktiskt lite då och då men turboväxeln verkade ha fastnat i högsta läge och det gick fort! Inte lätt att hänga med i svängarna där. När hon startade var det rivmärken i gräset och när hon la sig blev det bromsmärken i backen. Det hela slutade med att vi tappade djuren. Hon hade ingen lugnande effekt på djuren direkt. Det var i alla fall något positivt - Ninja hade fullt på både utgången och upptaget, nu gäller det bara att fixa resten!


Ozzy gick lite bättre, tappade bara en poäng i utgången och en poäng i upptaget. Framdrivningen var dock ingen framgång! Men vi gick runt och kämpade oss genom hela banan. Ozzy hamnade slutligen på en åttonde plats och vann en keps åt husse. Vi kan ju inte komma hem tomhänta när vi har tävlat.


Det var 22 startande och 11 av de bröt eller blev diskade. Svårigheten på tävlingen var att det var snabba lättfotade ryafår men det ska ju både vi förare och hundarna klara av så det är inget att säga om det. Det var en väldigt bra arrangerad tävling med fantastiskt duktiga utställare - Jörgen Olsson och Lotta Fornstedt med några medhjälpare och hundar.


Mosse påpekade så klokt när tävlingen var slut att konsumentköplagen gäller vid köp av hund så jag kanske ska reklamera Ninjas bromssystem. Jag vill ju inte lämna tillbaka henne men någon får gärna laga eller serva henne.


Så nu vet vi vad vi ska träna på - back to basics! Tur att jag har en sex veckors semester framför mig så att vi är i form lagom till augusti och kan börja fundera på att tävla.


Tidigare inlägg
RSS 2.0