En liten berättelse om vad som kan hända en fin vacker sommarmorgon
Jag gick upp lite sent imorse för jag hade varit på kurs i fårmönstring dagen innan och var jättetrött. I alla fall, när jag väl kom upp och gjorde en kopp kaffe och satte mig i trädgården var Lennart, min man, också där och spelade gitarr. Det är väl inte alla som har lyxen att ha en man som sitter i trädgården en söndag morgon och spelar.
Så här kan en fin morgon se ut i fårhagen.
Där satt Lennart och spelade och solen sken. Jag var på sådant där hemskt prathumör. Känner du ingen det? Ville bara prata och prata och prata. Det viktiga är inte att någon lyssnar men bara att få prata. Jag har ju alltid hundarna som lyssnar så det räcker gott och väl med dem. Men jag kom att tänka på att det kanske var lämpligt att fråga Lennart om det störde honom om jag pratar. Han kan ju spela och jag pratar, i det fina sommarmorgonvädret.
Så jag frågade lite försynt om det störde om jag pratar samtidigt som han spelar. Men Lennart svarade inte. Då undrar jag givetvis i mitt stilla sinne om han inte hörde min fråga eller om han inte svarar eller vill svara av någon anledning. Efter en liten stund frågar jag igen om jag får prata samtidigt som han spelar eller om det stör honom, men inget svar nu heller. Jag upprepar detta några gånger men ingen reaktion. När Lennart gör en liten paus i spelandet passar jag på att säga att jag har frågat ett antal gånger om det stör att jag pratar men han har inte svarat och jag undrar givetvis om han inte har hört min fråga eller om han har struntat i att svara. Då säger Lennart 'Ja!' högt och tydligt men det hjälper inte mig ett dugg. Min nästa fråga är då vilken av mina frågor han svarar på. Är det frågan 'Stör jag om jag pratar?', för då är det inte så kul att han svarar ja. Eller är det frågan om han har hört min fråga, fast det är ju inte heller kul om han har hört den och struntat i att svara. Till sist undrar jag om jag får prata utan att det stör honom men jag ställer inga krav på att han behöver lyssna. Då är det ju inga problem om han svarar ja för det var det jag ville göra.
Vi skrattade gott åt det hela för det var en rätt så komisk situation och Lennart tyckte att det var väl onödigt att fråga om jag störde honom för jag brukar visst prata ändå. Enligt Lennart är det ärftligt. När min mamma var på besök här sist satt hon i köket och pratade oavbrutet och det var ingen som lyssnade på henne och det verkade inte störa henne det minsta. Det kan tilläggas att hon var vid alla sinnes bruk både då och är det fortfarande.
Känner Du igen det här? Det här behovet att bara få prata och prata och prata och att helst inte ha någon som lyssnar för då kan man få kommentarer eller frågor som man inte alls vill ha. Det bästa är att att ingen lyssnar, bara är närvarande, för då får man inga frågor eller ifrågasättanden eller dylikt. Utan då får man bara prata och prata och prata..... och någon annan kan spela ljuvlig musik.
