Susanna Ljunggren

Jag var i Finland i tio dagar och hälsade på min mor, och båda bröderna. Syrran hade jag inte möjlighet att träffa den här gången - hon bor långt uppe i Lappland. Nej, hon bor inte i Lappland och hon gillar inte när man säger så men hon bor några mil söder om Uleåborg och allt norr om ungefär samma breddgrad som Gävle är Lappland eller Norrland eller dylikt. Det är väldigt lååångt i alla fall när man ska dit eller hem.

Dagen innan jag åkte till Finland var jag i Nygårda, ca 4 mil norr om Göteborg och tävlade. Tävlingen gick hos Henrik och Sanna Nilsson. De har snabba, lättfotade finullsfår. Jag tycker att det är bra att det är variation på tävlingarna inklusive hur fåren är och hur de beter sig.

När jag var någonstans mitt i Göteborg la vindrutetorkarna av. Förresten, med mitt lokalsinne går det inte att ange en mer exakt position, jag är glad om jag vet i vilken stad jag befinner mig. Det var lite olyckligt att de skulle lägga av just då för det var en rejäl åskskur som kom helt oväntat, och jag befann mig på en motorväg där vägrenen var ca 50 cm bred och till höger om den var det ett räcke så det fanns ingenstans att ta vägen och stanna bilen. Klockan var strax efter två och det var mycket trafik också till råga på allt - vart skulle alla människor och köra på just den vägen den 16 juli just den tidpunkten som mina vindrutetorkare slutade fungera. Efter en bit riktig kärringkörning, alltså i ca 40 km i timmen med näsan mot vindrutan för att kunna se i alla fall något, kom det ett ställe där jag kunde stanna.

Annars upptäckte jag på vägen hem att om man kör tillräckligt fort stannar inte vattnet på vindrutan utan det rinner av av bara farten, så att säga. Men det upptäckte jag som sagt först på hemvägen och det kanske var lika bra. Det bästa alternativet hade nog inte varit att blåsa genom Göteborg och skylla på att vindrutetorkarna inte fungerade så jag var tvungen att köra fort.

När jag stod där jag hade hittat ett ställe att parkera på ringde jag till Honda där jag hade köpt bilen och kollade hur man fick upp luckan till säkringsdosan som satt inne i bilen på förarsidan. Jag kom att tänka på att det kunde vara bara en liten säkring som hade gått. Det var helt omöjligt att få upp luckan och när jag frågade mannen på Honda om han hade några bra tips hur man kan öppna den utan ha sönder hela förarsidan var han så vänlig att han upplyste mig om att det finns även en dosa under motorhuvudet. Tror bilmekande män att alla kvinnor är idioter och inte fattar att man kan kolla i handboken var säkringen sitter och vilken säkring det är. Jag hade läst i handboken att säkringen till vindrutetorkaren satt i säkringsdosan inne i bilen och den säkringen hade nr 17. Det blev tyst i andra änden när jag i min tur upplyste om att jag visste att det var rätt säkringsdosa och att säkringen hade nr 17 och ingenting annat. Jag började bli lite smått irriterad och även lite stressad eftersom jag skulle tävla och hade inte tid att stå där med trasiga vindrutetorkare och en oförskämd bilmekaniker eller säljare eller vad det nu var i andra änden.

Jag hade förklarat för honom att det var lite akut läge och att jag var mitt i Göteborg men det hela slutade med i alla fall att han tipsade om en Honda-verkstad som låg vid vägen mellan Göteborg och Kungälv så jag kunde stanna där. Jag hade inte säkringar i bilen heller så det kändes som ett bra alternativ. Det hade slutat regna också så .... gasen i botten och mot Kungälv som låg på vägen till tävlingsplatsen. Som genom ett under och trots fullständig avsaknad av lokalsinne hittade jag verkstaden men till ingen nytta visade det sig.

Jag kom till verkstaden några minuter innan tre. En mekaniker tittade på torkarna och kunde konstatera att det var ett mekaniskt fel och inte någon säkring som hade gått sönder. Han var tvungen att konsultera chefen och ägaren om de kunde ta jobbet mellan några andra jobb de hade på gång. Jag förklarade att jag var lite stressad p g a att jag skulle tävla och inte hade räknat med att behöva ha några längre avbrott. Att tävla i fårvallning verkar inte smälla så högt. Jag är helt säker på att om jag hade varit på väg till fotbollsEM och bara som åskådare hade de säkert bara kastat sig över min bil, men icke, det gjorde dem inte. Ägaren sa att de kan fixa det idag men de har kaffepaus mellan 15.00-15.20 så de gör det efter det. Jag sa att de gärna kunde ta en lååång kaffepaus för nu åker jag!! Jag väntar inte! Solen sken och jag kom till tävlingsplatsen i tid och hade tid att titta på några andra ekipage som gick före mig.

Så till själva tävlingen, det var ju därför jag åkte dit. Det var roliga, lättfotade får. En del hundar och förare hade svårt att hålla ihop flockarna, eller få stopp på dem, eller överhuvudtaget få de att gå dit som de ville. Bland annat ekipaget före oss tappade en tacka som funktionärerna fick hålla på med ganska länge innan de fick tag på den. Till slut fick de hämta några tackor för att få med sig den ensamma tackan med det andra gänget. Annars var det en sådan där rolig tacka som hoppade jämfota som ett rådjur och lät sig inte fösas och föras till rätt ställe hur som helst.

Början gick jättebra för oss och vi hade full koll på läget och fick bra poäng men vi lyckades inte få fåren in i fållan och tiden var ute sedan. Men det var nära, väldigt nära att få in dem och domaren skrev att vi hade otur med fållan. Egentligen finns det ingenting som heter otur, om man tränar tillräckligt mycket och rätt saker så då funkar det.

Sedan var bara hemresan kvar och hoppas att det inte regnar alldeles för mycket. Det regnade lite men vi kom hem i alla fall vid nio tiden på kvällen. Jag packade bilen och åkte nästan direkt till Stockholm eftersom vi skulle ta färjan till Finland morgonen därpå och jag ville inte riskera att bli ståendes i regnet på vägen till Stockholm. Nu är vindrutetorkarna lagade, i Finland fanns det en verkstad som inte hade kafferast just då så de kunde laga dem.