Gässlingarna bara växer...
Det finns nya bilder på gässlingarna under www.krissebygard.se under menyn Galleri. Det är helt fantastiskt att de äldre gässen tog hand om de små underverken som var bara ca 12 timmar gamla och accepterade dem som sina egna ungar. Alla fem gässlingar mår bra och bara växer, det blir spännande att se hur många som är hanar respekive honor. Det kan man se först när de är uppåt ett halvår gamla, alltså i början på december.
Besök av jobbarkompis med familj och tysta kommandon
Det var en sak speciellt som jag tänkte på efteråt och blev påmind om på ett positivt sätt. De var förvånade över att vi hade så tysta kommandon till hundarna. Många av oss, inklusive mig själv i allra högsta grad, som tränar hund vet ju hur lätt det är att höja volymen när hunden inte gör som man vill, eller till och med göra det i förebyggande syfte när man vet att hunden brukar göra fel. Det är så oerhört dumt att skrika och vråla åt hundarna för de har ca 400 gånger bättre hörsel än vad människan har så om de inte gör som vi vill så är det väl mer rimligt att det beror på någonting annat än dålig hörsel. Så det var ett jättebra betyg att höra att våra kommandon är så tysta, och faktiskt också uppmuntrande att jobba på att bibehålla dem på en låg volym.
Jag tänkte på det även när jag gick tävlingsträningen kvällen efter och bestämde mig för att verkligen tänka på att inte ta i med rösten om allt inte funkar som det borde. Det var några på tävlingsträningen som använde, kanske inte hela sin röstkapacitet, men nära inpå i alla fall, och det låter inte trevligt.
Så de höga poäng vi fick kanske berodde delvis på att jag använde en, för hunden, behaglig röstnivå utöver visselsignalerna och när hunden känner sig bekväm brukar även resultatet av arbetet bli bra. Där fick jag något att fundera på och ta med mig både när jag tränar och tävlar. Jag tror att det var Karin Söderberg som sa 'No pressure in commands' , alltså pressen ska sättas först och kommandon ska vara mjuka och tysta - det är mycket att tänka på!
Tävlingsträning hos Ann och Isi Awes
Men ikväll var det bara Liz och jag. Det var jättebra ordnat med bra flyt , Isi som domare och Ann som utställare. En del ekipage hann till och med gå två rundor. Det var bra får och en bana med en del dragningar så det var väldigt bra tävlingsträningsförhållanden, inte för lätt men inte alltför svårt heller.
Det var också kul att se några kelpies i action, en gammal kelpieägare som jag är. Annars var det allt ifrån VP till IK2-ekipage, både rutinerade och orutinerade förare och hundar. Vad mycket man lär sig bara genom att titta och lyssna på andra! Både hur det ska gå till och hur det inte ska gå till!
Hur gick det för oss då? Utgången och upptaget var helt ok men framdrivningen var lite vinglig ,likaså första benet på fösningen. Drivningen gick bra. Jag har ingen riktig känsla för när delningen är riktigt bra eller dålig eller någonting mittemellan men domaren tyckte nog att den var bra av poängen att döma. Fållan gick också rätt så bra, fick en poängs avdrag eftersom jag själv kunde varit lite mer aktiv. Totalt sett fick vi jättehöga poäng så jag får väl rama in protokollet även om det bara var en tävlingsträning. Vi lär nog aldrig mer få så höga poäng. Jag frågade Isi om han dömde lite snällare eftersom det bara var träning men han sa att han inte gjorde det men jag vet inte riktigt vad jag ska tro på....
Och vad jag var nervös, har lite svårt att ta det 'bara som träning'! Jag var så torr i munnen i slutet av banan så jag fick knappt fram ett ord när vi skulle fålla in. Men som tur är vet Liz vid infållningen vad det går ut på så jag behöver inte säga så mycket.
Jag är i alla fall nöjd med min lilla Liz oavsett vilka poäng vi än får. Hon gör ett jättebra jobb här hemma och är en ovärderlig kompis i arbetet med fåren, och så är det ju jättekul att kunna prova utanför hemmaplan hur samspelet funkar i andra miljöer och med andra får.
Jag träffade också Carin med Roc, kullbror till min Ninja. De verkar vara väldigt lika utseendemässigt i alla fall.
Kurs med Karin Söderberg
Ikväll var vi i Gynge, Aneby, och gick kurs för Karin Söderberg. Vi gjorde i ordning en bana så alla kunde gå tävlingsmässigt den klass man tävlar i. Liz och jag gick en IK1 bana - jag kunde konstatera att det finns alltid saker som kan bli bättre, och det är väl bra för då finns det alltid något att träna på. Det tar liksom aldrig slut...
Vi är också evigt tacksamma att Anna-Lena fick igång den här träningsgruppen med Karin som instruktör! Det är ett glatt gäng entusiaster och man ser verkligen skillnad jämfört med när vi började i slutet av februari. Alltså februari 2008, så det är inte så att vi har harvat i flera år om någon trodde det!
Imorse gick jag en rejäl promenad med hundarna, och sedan tränade jag med Liz och gick runt i en av fårhagarna och försökte utrota tistlar. Tistlarna är inget kul, förstör pälsen och ullen på fåren, så jag kämpar stenhårt med att utrota dem. Vi får se vem som får ge sig, tistlarna eller jag.
Fårhantering och avmaskning
Idag var det dags att börja 'dressera' tackor och lamm. Man har så otroligt mycket nytta av att ha tackor som går in i en hanteringsränna och in i vågen, där man kan både väga och avmaska, utan att de trilskas så jag körde både tackorna och lammen genom hanteringsrännan och vågen några gånger.
Helst vill jag ha det så att en hund ligger bakom och trycker på för då blir det minimalt med jobb och allt går lugnt och sansat till. Då behövs bara en hund och jag. Några av tackorna är dock otroligt aggressiva mot hundarna - speciellt om de känner sig trängda och jag vet inte varför de är sådana men det kanske är något man får räkna med när man köper vuxna tackor som inte är vana vid att bli vallade och hanterade med hund. De flesta skötte sig alldeles utmärkt efter några varv så det bådar gott - minimalt med arbete och maximalt med ledighet och semester!
Innan jag började med hanteringsövningen hämtade jag ena gruppen från betet. Den består av ca 40 tackor med ett 70-tal lamm, alltså ca 110 djur att hålla reda på. Lennart stannade kvar hemma och skulle ta emot oss och visa in fåren på rätt ställe in i ladugården. Alla 110 gick på ett naturbete med många stenar och buskar överallt men vi lyckades samla ihop dem utan några större ansträngningar. Första intressanta övningen var att få med sig alla djuren eftersom vi inte tänkte på det här med att flytta djur när vi stängslade och planerade grindöppningar. På det här stället är det så, och på de flesta andra där vi har en grindöppning, att fåren måste först ut på en väg och välja riktning, vänster eller höger, och när de första fåren börjar gå på vägen händer det lätt att de som fortfarande är på insidan av stängslet följer med på den sidan, och då blir det inte så bra. Alla måste ut på vägen. Men vi, Liz och jag, hade listat ut en strategi som även funkade i praktiken. Strategierna har ju en viss tendens att inte göra det. Jag motade fåren på vägen så att de skulle förstå åt vilket håll de ska gå och jag dirigerade Liz inne i hagen så att hon fick med sig alla fåren - det gick bra!
Efter ca 50 meter delar sig vägen och givetvis kan fåren då att fatta beslutet att gå vänster eller höger. Jag hade räknat med att de skulle gå vänster - ca 300 m till vänster från detta ställe ligger ju ladugården där de har bott hela vintern. Vi har ju haft dessa får i hela nio månader så de måste väl veta var de bor. Men nu var det så dumt att det var några andra av våra får som gick i en hage lite snett till höger från den punkten där de får vi höll på att flytta skulle fatta att de ska gå åt vänster. Fåren i den andra hagen ropade: 'Vad kul att se er, det var länge sedan!' och då fattade denna flock bestående av 110 får beslutet att vi går åt höger i stället. Jag gjorde nog världsrekord i att springa 100 m på en grusväg.
Samtidigt som jag gjorde världsrekordet fick jag fundera hur jag skulle skicka min hund. Snacka om simultankapacitet! Fåren gick på en skogsväg som är så bred, eller smal, så att man kan köra med EN bil, ett möte är omöjligt att ens fundera på så då förstår ni nog att det var en ganska smal väg. På vänster sida var det ett elstängsel där de andra fåren gick och på höger sidan växer det så mycket sly att hunden försvinner efter en meter och varken jag eller hunden har någon aning om var vi har varandra eller fåren. Ja, hur ska man skicka då, välja mellan pest och kolera eller inte skicka alls! Fåren fortsatte ca 200 m på vägen, i ett bra tempo som bara äkta leicester får kan hålla. Sedan tog stängslet slut på vänstersidan och jag kunde skicka min hund till vänster och hon fick stopp på fåren. Jag sprang också runt, en fin päronformad båge gjorde jag, riktig fullpoängare, i den fina naturterrängen bestående av sten, ris och sly, och annat trevligt som växer på sommaren, alltså allt det som gör att Sverige är så fantastiskt fint på sommaren!
Då dök min man också upp på vägen och på långt håll kunde jag se att han såg något förvånad ut och hade en undrande blick eftersom vi skulle hem, och inte åt det hållet vi hade gått. Ja, allt blir ju inte rätt alltid men Liz hade lyckats vända fåren och sedan gick hela tåget hemåt, nästan raka spåret. Det var nämligen några får som tyckte att de skulle tillbaka till den hage de kom ifrån men som tur var hade Lennart lagt sin hund Zissi där som en liten propp som gjorde att fåren bestämde sig att gå hem i stället.
Jag kanske var helgalen eller har tappat omdömet helt, eller kanske aldrig ens har haft något omdöme, som trodde att jag skulle kunna hämta hem den här flocken ensam med Liz. Men det är klart fåren har aldrig gått där de gick idag för när jag tänkte efter så har vi flyttat dem till den hagen via andra hagar. Får kanske har lika bra lokalsinne som jag. Mitt lokalsinne består av en halv gen som jag fått ärva av min far och den genen tappade jag bort en gång jag inte hittade hem - alltså har jag inget lokalsinne och då går det inte att förvänta sig att man bara ska hitta hem. Jag förstår precis hur det är att inte hitta.
Efter alla dessa turer kunde jag i alla fall väga alla tackor och lamm, och avmaska en tredje del av lammen, resten får jag ta imorgon!
Så tillbringade jag min andra semesterdag. Jag hade planer på att motionera på min semester men det får jag hoppa över dessa dagar jag motionerar fåren - dessa dagar får alla i Krisseby motion, både människor, hundar och får.
