Susanna Ljunggren

Det är helt fantastiskt med alla de behandlingsmöjligheter som finns idag för att bota cancer, och fler kommer det hela tiden.  Jag vet inte så mycket om behandling av andra cancerformer men utsikterna att bli frisk från bröstcancer  är mycket goda, och det finns många som lever länge med kronisk cancer också.

När det hade gått en knapp vecka från första cellgiftsbehandlingen och blodvärdena började dippa var jag på Vrinnevisjukhuset i ett tjänsteärende.   Jag åkte buss från sjukhuset mot Resecentrum när jag kände ett jätte vrålsug efter leverpastej. Det kan nämnas att jag inte har ätit leverpastej på nästan tjugo år för den tillhör inte på något sätt mina favoriter. Inte lever i någon form överhuvudtaget. Men då skulle jag ha leverpastej. Jag hoppade av bussen i Norrköpings centrum och sprang fram till första bästa människa och frågade var närmaste livsmedelsaffär låg. Hon pekade åt vilket håll jag skulle gå, och jag halvsprang. In i affären och fram till hyllan med leverpastej där jag hittade två paket färdigskivad leverpastej. Med rappa steg till kassan, betala och ut där jag precis utanför affären bokstavligen slängde i mig ena paketet leverpastej. Åååh, så gott det var!

Det hela var rätt så hysteriskt och jag missade givetvis tåget och fick vänta en hel timme på nästa men det gjorde inget. Märkligt att kroppen säger till på det viset och den bara skrek efter järn för att återuppbygga de röda blodplättarna igen. Inför de andra fem cellgiftsbehandlingarna jobbade jag förebyggande och köpte ett kilo leverpastej som  en förberedande åtgärd. När jag fick läggas in på sjukhuset ett par dagar ringde jag till en snäll jobbarkompis som kom med en leverans leverpastej, det är jag evigt tacksam för!

Jag använde mig av en annan huskur också, nämligen ingefära. Ingefära är bra mot illamående och ett par dagar före första cellgiftsbehandlingen började jag dricka te kokt på färsk ingefära och var inte illamående en enda gång. Om det var tro eller medicinsk verkan vet jag inte och det har ingen betydelse heller. Det viktiga var att det funkade och det gjorde det.  Det var faktiskt en sjuksköterska som avslöjade att hon tog alltid ingefära innan hon skulle åka X2000 för annars blev hon så åksjuk. Hon hade aldrig tänkt innan att det kunde hjälpa mot illamående orsakad av cellgifter. Där fick hon något att fundera på. Sådana här beprövade huskurer anses ju inte vetenskapligt bevisade varför de inte bör rekommenderas av vården. Ibland undrar jag fortfarande om hon gjorde det i alla fall.

Det var mycket med cellgiftsbehandlingar, ’kortisonrus’, minnesproblem, koncentrationssvårigheter, att inte kunna läsa eller hänga med i diskussioner, inte kunna sova mer än en timme i sträck etc etc etc, listan kan göras hur lång som helst. Inte nog med detta så fick jag så fruktansvärt ont i höfter och fötter vilket var en biverkning av cellgifterna. Kom knappt upp ur sängen på morgnarna.  Och så den obeskrivliga och ofattbara tröttheten som slog till. Det går inte att jämföra den med en vanlig trötthet som beror på sömnbrist eller hårt arbete eller träning. Denna trötthet lamslog hela kroppen, fullständigt, från hjärnan ner till tårna. När den kom var det som att dra ner en mörkläggningsgardin, och hoppas att den går över. Och visst gjorde den det även om det kunde kännas som en evighet ibland.

Men, det blir alltid så som man har tänkt sig! Jag hade tänkt mig att inte bli illamående och det blev jag inte. Jag hade kanske kunnat slippa mer av de otroligt jobbiga biverkningarna om jag hade vetat om dem från början och intalat mig själv att jag inte ska få dem. Det får jag aldrig reda på men det hade varit intressant att veta hur mycket man kan göra med viljans makt.

Det var väldigt rörigt med både sorg och glädje samtidigt. Sorgen över att få en allvarlig sjukdom med allt vad det innebär, och glädjen över att få leva och uppleva. Vad jag kunde längta efter att få leva ett helt vanligt vardagsliv. Gå upp på morgonen, åka till jobbet, veta vad jag ska göra där, göra jobbet, åka hem, tillbringa kvällen med att göra något roligt eller bara koppla av, gå och lägga mig, och få göra samma procedur dag efter dag efter dag.  Jag längtade efter den trygghet en vanlig, grå vardag ger. Att veta vad som händer imorgon och övermorgon och nästa vecka hade jag långt upp på önskelistan men den önskan kunde jag inte få uppfylld. Till slut insåg jag att den önskan kommer jag aldrig att få uppfylld, och den önskan har jag aldrig fått uppfylld heller. Jag hade levt i den blå tron att jag visste vad som väntade runt hörnet när det i själva verket är så att ingen vet vad som väntar där. Jag hade planerat och planerat, och satt upp mål, och trodde mig veta hur livet skulle bli men det visste jag inte och hade aldrig vetat. En lärorik insikt, kort och gott.

Nu levde jag i nuet, klarade inte ens av att tänka ett par månader framåt för vem vet var man är om ett par månader och vad händer då. Mindfullness hade liksom landat i mig utan att be om det eller behöva lära sig det. Här och nu var det enda jag klarade av.  Faktiskt en mycket bra lärdom som kommer att följa med mig resten av livet. Jag vägrade till och med ha utvecklingssamtal på jobbet. Det bara gick inte att tänka framåt, eller tänka längre bort än till en tidshorisont som var väldigt greppbar. Ungefär som att få en tvååring att förstå vad det innebär att få glass om tre veckor. Lika omöjligt var det.