Projektet Bröstcancer

Nu var det bara att ta tag i projektet Bröstcancer.  Jag blev avrådd av sjukvården att googla för mycket och läsa för mycket på nätet.  Det gick inte att veta vad som var sant och det var en hel del snyfthistorier som man inte hade någon nytta eller glädje av att läsa. Jag blev genast väldigt nyfiken och började googla och hittade framförallt väldigt många intressanta bloggar. Att blogga är ett väldigt bra sätt att få ut tankar, ilska,  glädje, sorg, reaktioner och reflektioner i största allmänhet.  Att få en allvarlig sjukdom handlar om så mycket mer än att bara bli frisk från sjukdomen. Det rent medicinska och fysiska kan vara bara en liten del av resan. Så var det, och är, för mig i alla fall. Dessutom finns det mycket intressant att läsa som forskning i andra länder.

Till slut var det i alla fall klart att jag skulle få sex stycken cellgiftsbehandlingar var tredje vecka. Snabbt räknade jag ut att det skulle vara avklarat på ungefär fyra månader och det var ju inte så farligt. Ett projekt på fyra månader var ju ingenting.  Första behandlingen skulle ske i början på december 2009, och den andra dagen före julafton.  Min man och jag var på onkologkliniken för att få information om kommande behandlingar och vad de skulle innebära.  Jag hade blivit lite klokare och gick inte dit ensam, alltid något. Den information vi uppfattade, observera alltså hur vi uppfattade, var att man kunde bli illamående av cellgiftsbehandlingarna och det fanns bra läkemedel mot det, och så tappar de flesta håret och sedan brukar man få ett nagelvårdsset eftersom det kan hända att man får problem med naglar.  Sedan blir man väldigt infektionskänslig cirka sju dagar efter varje behandling eftersom cellgifterna tar död på de vita blodplättarna också, alltså inte bara cancern utan det är lite annat också som stryker med.  Men blodplättarna hämtar sig och förökar sig och växer så att de är på nästan normal nivå när det är dags att ge kroppen nästa smäll med lite cellgifter. Det lät ju inte så farligt tyckte jag och samtidigt bestämde jag mig för att jag inte skulle bli illamående av cellgifterna.  Tvärtom skulle jag må bra av dem eftersom min kropp behöver dem just nu för att utrota bröstcancern. Jag skulle må bra av cellgifterna, så var det bestämt och så skulle det bli. Så enkelt var det!  Jag bestämde mig också för att se framemot varje behandling. Varje behandling skulle innebära ett steg närmare ett friskt liv och ett friskt liv kan vara värt att kämpa för lite extra.

Det gick bra att få första cellgiftsbehandlingen. Jag fick även en rejäl dos kortison och en hel  del kortisontabletter som skulle intagas  i ett antal dagar och trappas ned.  Själva cellgiftsbehandlingen var inte så farlig. Det var en hallonröd vätska som pumpades in i kroppen via en inopererad injektionsport. Vätska som hade exakt samma färg som hallonläsk hade i början på sjuttiotalet.  Mot slutet av behandlingen kliade det ordentligt i näsan och jag nös ett par gånger. Ett par nysningar kunde man ju stå ut med, konstaterade jag och tackade för behandlingen och sedan åkte vi hem.

Utanför onkologkliniken låg det spyor på gatan. Någon som har varit inne och fått cellgifter, sa jag till maken och så var det inget mer med det.

Det blev faktiskt så att jag mådde riktigt bra. Det var till och med så att jag mådde lite för bra. Kortisonet i stora doser funkar som uppåttjack vilket jag inte hade någon aning om.

Två och en halvvecka efter första cellgiftsbehandlingen tappade jag håret. Det gick jättesnabbt. På morgonen i duschen lossnade stora tussar, det fortsatte så under dagen och väl hemma efter jobbet tog jag hårklipparen som jag brukar använda på min man och klippte bort håret. För mig var det helt odramatiskt och jag bad maken hjälpa till med det sista i nacken,  och så var håret borta  från huvudet och låg i papperskorgen i stället. Det skulle bli lätt skött i alla fall, insåg jag. Sparar cirka fem minuter varje morgon.

Däremot hade jag lite svårt att bestämma mig om jag skulle ha peruk, sjal eller hur jag skulle göra med huvudet utan hår och frisyr. För att få lite hjälp av mina vänner utlyste jag en tävling på Facebook. Vem skulle komma med bästa idén vad jag skulle göra med mitt kala huvud! Det kom många förslag alltifrån snusnäsdukar a la sjörövarstil, till att lägga en bit fårskinn på huvudet men vinnande bidraget blev att vaxa huvudet en gång i veckan med Turtle-bilvax.  Ja, varför hålla på och krångla när man kan göra det enkelt, och så fick det bli. Det blev ingen peruk och för mig var det inget konstigt alls.

Andra cellgiftsbehandlingen fick jag dagen före julafton och en rejäl dos kortison igen.  Jag for runt som en skållad råtta och storstädade under hela julhelgen, sov två timmar per natt och hade hur mycket energi som helst.  Jag kunde inte förstå vad det var för snack att man blev trött av cellgifter. Jag mådde så bra så det var knappt någon gång i hela mitt liv jag hade mått så bra.  Till och med fönstren blev putsade och jag tyckte att det var synd att jag inte kunde putsa dem på utsidan eftersom det var vinter och minusgrader ute.

Egentligen mådde jag så bra så jag kunde förändra hela världen om det behövdes. Som tur var var det ingen som bad mig göra det.  Det fanns inga gränser för vad jag kunde uträtta, trodde jag.  Senare skulle det visa sig att det var mycket som hade blivit väldigt galet under den här ’uppåt-perioden’. Men då var jag lyckligt ovetande om det och överhuvudtaget inte förstod alls hur illa det stod till.

Det som förvånar mig i efterhand är att informationen om biverkningarna var så knapphändig. Nu har jag förstått att det är många som har varit med om liknande biverkningar som jag, så det var inget unikt alls även om jag då trodde att det var bara jag som hade drabbats i hela världen. Det här med biverkningar är nästan som Tage Danielssons monolog om Harrisburg. Biverkningarna är så osannolika så det är nästan ingen som får dem även om det står att läsa i FASS hur pass vanliga dem är.  På något konstigt sätt blir det så att eftersom  alla inte behöver få alla biverkningar, och eftersom ingen får alla biverkningarna så till slut blir det så att ingen verkar få några biverkningar alls eftersom de är så sällsynta. Men då kan man fråga sig hur de har kommit fram till hur många av hundra och tusen och tiotusen personer som har fått dessa biverkningar om nästan ingen har fått dem eftersom de är så ovanliga och sällsynta så det inte är värt att nämna dem ens.  Och ändå står det i FASS hur många som kan få dem. Det här är lite rörigt och fortfarande förstår jag inte detta.

Om det här lät rörigt är det inget jämfört med hur rörigt det var i mitt huvud efter några cellgiftsbehandlingar. Närminnet var obefintligt. Om jag skulle göra två saker så var jag tvungen att skriva ner dem på papper för att komma ihåg dem.  Om jag tittade i kalendern på kvällen vad jag ska göra dagen efter på jobbet så hade jag ingen aning om vad jag skulle göra på morgonen.  Jag kunde inte läsa, såg bara en massa bokstäver men fick inte ihop dem  till ord med någon mening.  Jag hade svårt att hitta rätt ord när jag pratade. Att räkna i huvudet var bara att glömma.  En amerikansk hjärnforskare jämför det här tillståndet som kallas för chemo brain med alzheimer men med den skillnaden att man brukar hämta sig i större eller mindre utsträckning från chemo brain medan alzheimer går bara åt ett håll. Alla som snackar om alzheimer light kan slänga sig i väggen! Jag har provat på alzheimer medium, skulle jag tro!

Men vad gör man inte för att bli frisk från en allvarlig sjukdom.

 

 

 

  

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0