Susanna Ljunggren

Någon gång i mars eller april 2009 hittade jag en knöl i armhålan. I början på juni samma år tog jag kontakt med vårdcentralen och fick snabbt en tid. I slutet av juni var jag i mammografi och först i början på augusti fick jag komma till punktion. När svaret från punktionsprovet kom i slutet av augusti sa läkaren att de eventuellt kunde se cellförändringar i provet varför de ville operera bort knölen och undersöka den närmare. Då misstänkte jag starkt att något måste vara galet. Ytterligare ett par eller tre veckor senare blev det operation och knölen togs bort. Jag ville se den och den såg ut som en liten vit, rosaaktig klump. Kirurgen lugnade mig med att säga att det troligen är en godartad knöl.

 

- Hur kan han veta det, tänkte jag men var konstigt nog klok och inte frågade hur han kunde dra den slutsatsen genom att bara titta på klumpen med blotta ögat.

 

Ytterligare cirka en månad senare blev jag uppringd av en av bröstsköterskorna från kirurgen och hon undrade om jag kunde komma till mottagningen nästa dag halv tolv. Det passade utmärkt tänkte jag så är den saken undanstökad. Jag satt på tåget på väg hem när hon ringde och när jag la på kände jag tårarna rinna nerför kinderna. Tänk om!! Nej, det är säkert inget farligt. Det är så de har sagt hela tiden.

 

Fredagen den 9 oktober 2009, cirka fyra månader efter mitt första besök på vårdcentralen, infinner jag mig på kirurgmottagningen. Jag gick dit ensam och min knöl skulle ju vara godartad så det var bara att gå dit och prata lite med dem och gå sedan, och fortsätta livet som vanligt. Men det är ingenting som har blivit som vanligt efter det besöket.  Jag fick beskedet att jag hade bröstcancer. Bara så där rakt upp och ner.

 

- Men halloj Farbror Doktor Kirurg!!! tänkte jag. Vi sa ju, eller det var faktiskt du som sa, att det inte var något elakartat, hur kan du bara ändra dig så här? Det måste vara något fel, tänkte jag för mig själv och fick inte fram ett ord.

 

Jag var i alla fall så pass klar i huvudet när jag träffade läkaren och sjuksköterskan så jag plockade fram papper och penna och sa att jag måste skriva ner det Farbror Doktor Kirurg säger för annars kommer jag inte att komma ihåg något av detta. Jag kallade inte honom för Farbror Doktor Kirurg där men han såg ut som en sådan.

 

- Vill du bli opererad  på onsdagen eller måndagen veckan efter? På onsdagen har vi första möjliga tid.

- På onsdagen, jag vill bli opererad så fort som möjligt!

- Ok, kan du vänta en stund så vi kan ta blodprover på en gång när du ändå är här.

- Visst, det går bra.

- Har du några frågor?

- Nej, inte just nu.

 

Huvudet kändes helt tomt, inga frågor fanns där och jag såg allt som genom en dimma. Det var en mardröm och jag ville vakna och upptäcka att det bara var en dröm. Men så var det inte.

 

Jag trodde i min enfald att jag skulle få sitta i mottagningsrummet tills det var dags att ta proverna men jag fick gå och sätta mig i väntrummet. Just då fanns det inga andra patienter där men jag kommer aldrig att glömma känslan att bli skickad till ett väntrum och sitta där när jag fem minuter innan hade fått cancerbeskedet. Nu kändes det verkligen som en mardröm och efter några minuter kom tårarna som stora floder som rann nerför kinderna. Efter cirka femton minuter kom sjuksköterskan och frågade om jag var ledsen. Vad tror du, tänkte jag. Jag var både ledsen och riktigt förbannad över den behandling jag hade fått. Hur i he…e kan man först ge en patient ett cancerbesked och sedan  sätta denna ensam i ett väntrum där folk passerar och det kan komma andra patienter när som helst.

 

Jag ringde och tjatade på vården otaliga gånger under de fyra månader som det tog att få provsvar - var en sådan där besvärlig patient som inte ger sig och har förstått nu att det är många som blir sådana av denna hemska väntan på provsvar. Det som förvånade och oroade mig också var att först under dessa fyra månader jag fick vänta på provsvar, var det flera personer från vården som påpekade för mig att rent medicinskt spelar det nog ingen roll om en patient får vänta några veckor mer eller mindre. Men när jag väl fick cancerbeskedet skulle jag opereras så snabbt, bara en knapp vecka gick det mellan besked och operation.  Det gjorde mig ännu mer orolig och då trodde jag att det måste vara väldigt allvarligt eftersom det var så bråttom med operation.

 

Så här i efterhand förstår jag inte hur jag överhuvudtaget kunde funka under dessa fyra månader av väntan, oro och förtvivlan. Jag jobbade, försökte koncentrera mig och fokusera men det var svårt, eller rättare sagt omöjligt. Jag försökte förtränga det hela och inte tänka på det men det gick inte att göra det heller.

 

Den långa väntan och den smärta det innebar är en av orsakerna varför jag har engagerat mig i bröstcancerföreningen Moa-Lina i Östergötland. Jag vill inte att någon annan ska behöva vara med om denna långa, fruktansvärda pina. Flera har jämfört det med psykisk tortyr. Jag har ingen erfarenhet av psykisk tortyr men den långa väntan och osäkerheten hänger kvar som en tung ryggsäck långt efter att både operationen är gjord och behandlingarna är klara. Under den långa väntan blir ryggsäcken tung och det tar tid att plocka bort de tegelstenar som ligger där.

 

Efter cancerbeskedet tog det ytterligare cirka fyra veckor till innan de sista provsvaren var analyserade och jag fick veta vilken typ av bröstcancer det handlade om. Bröstcancer är inte bara bröstcancer utan det finns många varianter av den. Först fick jag beskedet att det troligen skulle bli operation och strålbehandling för min del, och inga cellgifter. Till slut kom de sista provsvaren som gjorde att jag skulle genomgå en operation till, få cellgifter, strålning, antikroppsbehandling Herceptin och antiöstrogenbehandling. Det sistnämnda i fem år. Det blev alltså i stort sett hela kitet. Då rasade världen samman rejält.

 

Med ett fantastiskt stöd av min make överlevde jag de första dagarna på något sätt. Vi strukturerade upp allt som skulle ske och bestämde oss för att se hela behandlingsprocessen som ett projekt. Projekt med ett antal delmål. Delmål ett blev operation. Delmål två blev första cellgiftsbehandlingen etc. En viktig sak var också att se behandlingarna som något positivt och något att se framemot. Varje genomförd behandling minskar ju risken för att återinsjukna vilket var den bästa moroten som fanns just då. Målet var att jaga bort cancern med alla medel och se till att den inte kommer tillbaka.

 

Jag bestämde mig för att himlen får vänta men hade ingen aning om att helvetet hade klivit in i mitt liv som en oinbjuden gäst. Samtidigt skulle det bli så att små saker som det är lätt att ta för givet skulle börja betyda mycket mer för mig och det är jag väldigt glad över. Inget ont som inte har något gott med sig fick jag verkligen lära mig.